Kristina Taylor: "Aktivisternas brev väcker viktiga frågor om demokratiska strukturer"
För några veckor sedan fick Psykologförbundet och ett stort antal andra fackförbund ett brev från drygt 300 klimataktivister.
Brevet publicerades också som debattinlägg i tidningen Syre den 26 januari. I brevet kräver aktivisterna bland annat att ”alla fackförbund behöver sluta upp för att minska den tystnadskultur och mobbing som sker mot klimataktivister och klimatfrispråkiga”, samt ”Mot den bakgrunden så kan och bör fackförbunden ta ställning för sina medlemmar som engagerar sig kring klimatkrisen, stödja aktivister och hjälpa till att värna demokratin.”
Psykologförbundet har självklart svarat på brevet, men eftersom jag tycker att aktivisterna väcker viktiga frågor om gemensamt ansvarstagande och demokratiska strukturer vill jag gärna resonera vidare lite i en vidare krets. Som facklig organisation jobbar Psykologförbundet självklart och aktivt för enskilda medlemmars arbetsrättsliga rättigheter; detta gäller även när medlemmen gjort något som enligt arbetsgivaren anses vara ”fel” inom ramen för anstälningen, till exempel vid civil olydnad. Detta är en grundläggande rättighet, och ett av de viktigaste skydd som ett medlemskap i ett fackförbund innebär.
Utöver detta menar jag att det inte är givet hur fack- och professionsförbundens ansvar och roll i de många och svåra samhällsutmaningarna ska se ut, främst på grund av att vi verkar i en demokratisk struktur. I vårt fall innebär det att det är medlemmarna i Sveriges Psykologförbund som beslutar vilka frågor förbundet ska prioritera, utifrån stadgar och i övrigt av kongressen beslutade styrdokument. Vid förbundets senaste kongress 2020 antogs ett omfattande politiskt program och flera motioner, bland annat en om ökat klimat- och hållbarhetsengagemang, och förbundsstyrelsen har ägnat en del tid åt att diskutera hur detta bör göras i samklang med övriga uppdrag medlemmarna har gett oss. Eftersom klimat- och hållbarhetsutmaningarna har bäring såväl på traditionellt fackliga frågor, som på professionsföreträdande, har FS landat i att psykologer och psykologisk kunskap har mycket att bidra med i omställningen och att det bästa sättet för Sveriges Psykologförbund att bidra därför är att systematiskt koppla hållbarhetsfrågor till våra centrala frågor i påverkansarbete och i olika samverkansforum.
Förväntningarna på förbundet från medlemmarna är många och spridningen av åsikter omfattande. Hur vi bäst värnar medlemsnyttan och balanserar olika intressen för i vårt fall för närvarande 12 500 medlemmar är därför inte givet. Aktivism av olika slag i psykologkåren är något som väcker mycket känslor och skilda åsikter; förbundet har tagit emot samtal från medlemmar som tycker att vi tydligt ska ställa oss bakom klimataktivistiska handlingar, liksom från andra som kräver att förbundet enbart bör fokusera på våra huvuduppdrag.
Jag hoppas att vi kan utveckla formerna och skapa många tillfällen för samtal om allt ovanstående, och att fler väljer att engagera sig i förbundets demokratiska strukturer. Och även i en representativ demokrati menar jag att vi bör sträva efter något mer än majoritetsbeslut, och att vi får bäst underlag genom att försöka väga in olika intressen och perspektiv. Då krävs att vi är många som vill bidra inte enbart genom att berätta på vilket sätt just vi vill ha det, utan även aktivt försöker förstå andras analyser och intressen.
Kanske lite som Dylan skaldar i sin klassiker från 1965:
She knows there's no success like failure, and that failure's no success at all.