Kristina Taylor: "Palmepriset påminde mig om människans potential att kämpa för andras rättigheter"

Årets tre pristagare är Narges Mohammadi (Iran), Seren Keski (Turkiet) samt Marta Chumalo (Ukraina). Tre kvinnor som på olika sätt kämpar för mänskliga rättigheter med ett särskilt fokus på flickor och kvinnor. 

Journalisten Narges Mohammadi sitter för närvarande i fängelse i Iran på grund av sitt arbete, så hennes make var på plats i Stockholm för att ta emot priset och läsa upp ett tal som Mohammadi smugglat ut ur fängelset. 

Seren Keski är en advokat som i över 30 år verkat för exempelvis kurders, kvinnors och transkvinnors rättigheter i Turkiet. Även hon var förhindrad att närvara, på grund av husarrest, och vi fick därför se och höra henne tala på länk.

Den enda av de tre pristagarna som kunde vara på plats var psykologen Marta Chumalo, som länge arbetat med olika stödinsatser för kvinnor som utsätts för våld och förtryck i Ukraina, och som nu under kriget har ställt om.

Det var en berörande och stark ceremoni, som landade allt det våld, förtryck och den ojämställdhet som pågår runt om i världen rakt i magen. Men den påminde också om människans motståndskraft och enorma potential att kämpa för andras rättigheter, även när det innebär förföljelse, inskränkning av det egna livet – eller till och med döden. 

Som Marta Chumalo uttryckte det i sitt tal: “We are very vulnerable but also strong in our struggle.”

I sådana stunder är det lätt att känna sig liten och fundera över hur meningsfull ens egen gärning är. Och det är både oundvikligt och välgörande att då och då ödmjuka sig inför det som pågår utanför en själv och den egna bubblan, och att fråga sig om man borde agera mer, annorlunda, byta perspektiv. Samtidigt innebar kvällen en stärkt övertygelse om att även de av oss som jobbar för demokrati under mer fredliga omständigheter och inom befintliga demokratiska strukturer behövs. 

Ordförande för Olof Palmes minnesfond, Stefan Löfvén, sa i sitt inledningstal om Palme: ”He took Sweden out into the world, and the world into Sweden”.

Utöver den bokstavliga betydelsen tyckte jag att det var en bra beskrivning av hur vi kan lära av varandra, och att utgångspunkten för det alltid måste vara en beredskap att ställa oss i varandras skor, och att byta utsiktsplats med dem vi inte förstår eller håller med. 

För pristagarna och andra som kämpar i totalitära och våldsutövande regimer är det inte längre ett alternativ, utan kampen måste föras på andra sätt. Desto viktigare att vi som fortfarande kan säga vad vi tycker utan större risker också gör det. Lika viktigt är att vi orkar lyssna till andra röster och engagerar oss i dialog och samverkan – även med de som irriterar, skaver och gör oss förbannade.