Kristina Taylor: "Är våra rättigheter viktigare än andras?"
Psykologförbundet är via Saco medlem i Union to Union, som är LOs, TCOs och Sacos gemensamma organisation för internationellt fackligt utvecklingssamarbete. Verksamheten finansieras till största delen genom anslag från Sida, samt en mindre andel medel från de fackförbund som valt att engagera sig i särskilda projekt.
Regeringen har i sin vårändringsbudget beslutat att avräkna 9,2 miljarder av svenskt bistånd för att täcka kostnaderna för det svenska flyktingmottagandet från Ukraina. En stor del av Sveriges biståndsbudget – en budget som är avsatt för att minska fattigdom och främja demokratiutveckling i låg- och medelinkomstländer – kommer alltså att gå till inhemska kostnader. I veckan fick samtliga medlemsförbund i Union to Union information om hur detta förväntas påverka Union to Unions verksamhet och pågående projekt runt om i världen. I praktiken handlar det om att försöka få organisationens strukturer att överleva i väntan på att biståndsutbetalningarna återupptas. De allra flesta projekt kommer att behöva avbrytas, eller pausas.
Som företrädare för 12 500 medlemmar i en demokratiskt styrd organisation som arbetar för rättigheter, goda arbetsvillkor samt en hållbar arbetsmiljö för våra medlemmar, väcker detta tankar om vad solidaritet och mänskliga rättigheter egentligen kokar ned till, och vad vi är villiga att offra för att stå upp för dessa principer, eller värden – också när det gäller andra än oss själva. Hur ska vi agera när samma resurser förväntas räcka till allt mer och fler, när grupper ställs emot andra grupper, nationer mot nationer och individer mot individer? Det är en evigt aktuell fråga, inte minst i det fackliga förhandlingsarbetet, där vi naturligtvis tycker att alla, inte enbart våra egna kollegor och medlemmar, har rätt till bättre villkor och en god arbetsmiljö. Men är vi villiga att sätta andra före oss själva, eller hur ska vi tänka om att andra yrkesgrupper faktiskt har sämre villkor än oss, eller drabbas hårdare av vissa brister i samhällsbygget?
Är det försvarbart att pengar som är avsatta för globalt bistånd till projekt i länder där demokratiska strukturer, arbetsrätt, mänskliga och fackliga rättigheter är obefintliga eller i sin linda, nu ska användas i Sverige? Ett land vars ekonomi i en global jämförelse är stabil och vars demokratiska strukturer är etablerade och i stor utsträckning juridiskt skyddade. Om denna fördelningspolitik tycker vi troligen olika. Men frågorna om huruvida våra egna rättigheter är viktigare än andras behöver vi alla hålla levande.