Min väg som psykolog in i arbetslivsforskningen

Av: Gunnela Westlander

Året 1950 på hösten kom jag till Uppsala för att tillbringa några år med universitetsstudier. För att känna mig för började jag med sociologi för Torgny Segerstedt d.y. (nyutnämnd professor i ämnet 1947). Han höll seminarier över sitt kommande tvåbandsverk, ”Människan i industrisamhället” (1952 – 1955) som blev berömt i västvärlden. Nästa ämne blev psykologi. Där var den första psykologiprofessorn vid Uppsala universitet, Rudolf Anderberg (utnämnd 1948). Hans profil var intelligensmätningens grunder, statistik och experimentell metod. Han påtog sig även industriuppdrag i form av yrkesvals- och lämplighetsbedömningar. Slutligen läste jag pedagogik och tenterade för professorn, Wilhelm Sjöstrand, utnämnd 1948 och känd för sitt verk ”Pedagogikens historia” i två band. Alla tre var alltså nya på sin post, de undervisade på samtliga nivåer och examinerade muntligt och enskilt. Två av de tre ämnesföreträdarna var engagerade i arbetslivsproblematik, något som jag dock inte reflekterade särskilt över som 20-åring men som senare slagit mig. Efter fil. kand. studierna följde tolv år då jag fick egen familj, sökte kombinera föräldraskap (daghems - system var ännu ej uppfunnet.) med att bygga på mina fil. kand. meriter med ett par C-uppsatser i psykologi och pedagogik vid Stockholms högskola (senare universitet), och ägna mig åt den s.k. biträdande behörighetspraktiken, först i utvecklingspsykologi (barn-), därefter i arbetspsykologi. I denna korta självbiografiska uppsats tänker jag ge några glimtar från några årtionden som börjar sjunka i glömska men som är värda att erinras om. Då föddes nämligen den slags arbetslivsforskning som drevs av välfärdssträvanden och som i det syftet har engagerat en mängd psykologer med olika inriktningar under decennierna fram till nu. Själv räknar jag mig till generation 2 som ”kom upp på banan”. Antalet psykologer som ägnat sig åt arbetslivsforskning har sedan glädjande nog bara vuxit under det dryga halvsekel som gått sedan dess.

1960-talet
I oktober 1965 blev jag tillfrågad av Bertil Gardell (sedermera professor i arbetslivets socialpsykologi vid Stockholms universitets psykologiska institution) om jag ville delta i hans av Riksbankens Jubileumsfond beviljade forskningsprojekt ”Teknologisk struktur och arbetsanpassning”. Jag fick ett par månader på mig för att sätta mig in i problematiken för att därefter ta ställning till om jag ville bli medarbetare i detta stora projekt. Jag läste de tre amerikanska ”kardinalverken” vars författare åberopades som grund till ansökan och tog del av de utkast till undersökningsinstrument som skulle användas på svensk mark för studera ett stort antal svenska industriarbetare. Jag skulle just avsluta min tid vid Psykotekniska Institutet där jag under sex år helt och hållet ägnat mig åt individualdiagnostik i form av arbetspsykologisk anlagsbestämning. Minns att jag kände tvekan inför projektets sociologiska ramverk där man bortsåg från individuella differenser (”de jämnar ut varandra, statistiskt”, blev svaret). Det kändes ovant men samtidigt var det lockande att pröva ett annat synsätt. Framförallt blev jag intresserad av litteraturen på området. Jag tackade ja och det blev början till de tolv åren jag var anställd vid Personaladministrativa rådets (PA-rådet) forskningsavdelning där jag började som fil.kand. och slutade som docent; mellanstegen var fil.lic. 1969 och doktorsdisputation 1976. När vi var som flest bestod forskarlaget av tre forskningsassistenter utöver projektledaren, Bertil Gardell. Jag var enda kvinna och hade egentligen inga bekymmer med detta, förutom att jag, till skillnad från kamraterna, hade att utnyttja arbetstiden intensivt/maximalt och lunchrasterna till att handla mat till min stora familj. Det idémässiga i denna arbetssociologiska forskning fick mig engagerad. Jag ombads att inledningsvis göra en systematisk, komparativ analys av de tre ovan nämnda amerikanska studierna, vilket tvingade mig att gå till botten med dessas begreppsdefinitioner och empiri. Med olika infallsvinklar och metoder hade de sökt besvara frågan ”hur uppkommer arbetstillfredsställelse och är denna i sin tur förenad med psykisk hälsa?” Frågan hade hittills inte ställts i svensk forskning och några förebilder hur svenska förhållanden skulle undersökas fanns alltså inte. Jag skulle också ta itu med att förbereda en mätning av psykisk hälsa som kunde passa i arbetssociologiskt undersökande. Det gjordes genom att jag djupdök i den dokumentation som den relativt nystartade Världshälsoorganisationen (WHO) lämnade efter sig i försöken att komma fram till några normativa, generellt giltiga hälsodefinitioner. Jag blev genom denna genomgång påtagligt medveten om det relativa i våra tillsynes självklara värderingar (även de som anses vetenskapligt underbyggda!). Jag var imponerad av den österrikiska socialpsykologen Marie Jahodas begreppsanalytiska arbete för WHO, och tyckte hennes förslag till ideala hälsokriterier (korrekt självuppfattning, realistisk självkänsla, självständighetsbehov, adekvat omvärldsuppfattning, kontaktbenägenhet, aktiv anpassning) var något att fundera vidare på. Jag var glad att få träffa henne tio år senare då hon, fortfarande verksam som professor i socialpsykologi vid Sussex’ University, gästade Stockholm. Inom parentes skickade hon mig därefter en bok med dedikation. Det var hennes biografi om Sigmund Freud. Den arbetssociologiska empiri om vi ägnade oss åt i projektet ”Teknologisk struktur och arbetsanpassning” imponerade mindre på mig med min psykologibakgrund. Men jag tog dock tillfället i akt att grundligt lära mig statistik, parametrisk metodik, attitydskalekonstruktion m.m. och är tacksam för denna tid om sex år jag fick för att praktisera detta. Vi hade till en början inga datorer, – alla statistiska beräkningar gjordes för hand av en grupp äldre s.k. AMS-arbetare som satt i en särskild sal. Efter ett tag fick vi tillgång till BESK-datorn i Uppsala och slutligen en datoranläggning söder om sta’n. Statistikkollegerna på avdelningen var synnerligen pedagogiska och jag lärde mig mycket som jag haft nytta av senare. Jag fick generöst med tid att ägna mig åt att utveckla mina mätinstrument och slapp att nöja mig med direkta översättningar från amerikansk engelska. Jag gick till väntrummen på arbetsförmedlingarna för att träffa arbetssökande som hade tid att hjälpa mig hitta de rätta orden och formuleringarna till frågeformulären som sedan hundratals industriarbetare skulle besvara.

1970-talet
När jag efter tre år passerat nålsögat för min licentiatavhandling som gjordes på basis av empiriskt material i projektet, (titeln var ”Om industriarbete och mental hälsa”) kände jag att den sociologiska empirin hade gett en bild som behövde fyllas ut. Det var så självklart för mig att jag skulle undersöka vad man mer kunde få ut av vunna trendresultat genom att även ta hänsyn till inomgruppsdifferenser. Riksbankens jubileumsfond beviljade nya medel för detta och jag kunde göra studier av olika slag i riktning mot sammanhanget arbete – livssituation: numerärt små och kvalitativa och numerärt stora och kvantitativa. En möjlighet gavs att intervjua deltagarna i deras hem parallellt med att vistas på deras arbetsplatser. Halva antalet deltog i sociotekniska utvecklingsförsök. Jag fick inblick i deras ”livsvärld” och fick veta saker och ting som gjorde mig övertygad om att enkätbaserade resultat om arbetstillfredsställelse, trots hög reliabilitet, inte hade någon imponerande validitet. Jag blev i tankarna mycket fäst vid mina intervjupersoner och de förblev i detalj levande för mig under flera år, till jag 1977 hade nedskrivit den sista textversionen om dem i en liten populärvetenskaplig bok (Wahlström & Widstrand: ”Vad betyder jobbet för dig?”). Året innan försvarade jag doktorsavhandlingen ”Arbete och livssituation. Några ansatser att belysa förvärvsarbetets psykologiska värde” i vars kapitel 4 fanns en betydligt torrare, avidentifierad analys av deras villkor. Här vill jag också ta ett sidospår för att säga några ord om min handledare vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, professorn i tillämpad psykologi, Carl-Otto Jonsson. Cotto hade disputerat på en avhandling om intervjuoch frågeformulärsteknik, något som jag, då ovetande, kom att skörda frukterna av under hans handledningstimmar. Han var en lyhörd diskussionspartner som hade förmågan att smyga in synpunkter under samtalen som ledde mig in på reflekterande spår. Det finns repliker jag fortfarande kommer ihåg. God bless him! Under denna tid från 1965 och tio år framåt fick jag också möta många kvinnoöden ute på arbetsplatserna. Det var det infogande, godhjärtade, tystlåtna förhållningssättet som slog mig i sågverksindustrierna på Gruvön och i Billerud, i verkstadsindustrierna i Olofström och Mörrum och i de sju stora och nyligen fusionerade slakteriföretagen i olika delar av Sverige där jag samlade data till min doktorsavhandling. Det var också kvinnornas samförstående ögonkontakt med mig som i ökande grad gjorde mig medveten om deras underläge. Jag upptäckte dock att det ansågs viktigt att i den empiriska forskningen skilja på män och kvinnor. De skulle säras på, och kvinnorna specialstuderas med särskilda formulär. Deras data skulle inte blandas med männens. Det skulle eventuellt störa attitydmönstret hos majoriteten (männen), ansåg sociologerna. Tala om utanförskap! Men det gick att få Riksbankens Jubileumsfond intresserad att ge pengar för att jag skulle kunna göra jämförande parallellstudier av kvinnliga och manliga fabriksarbetare. Det blev därmed ytterligare två böcker från PA-rådets förlag utkomna samma år och året efter doktorsavhandlingen. Denna gång beslöt jag att låta undersökningsgrupperna innefatta ett rimligt antal personer för att återigen kunna använda den personliga intervjun som metod, den här gången baserad på ett batteri av inventorier: strukturerade intervjuformlär och skattningsskalor. Sambanden mellan arbete och övrig tid (aktuell livssituation) visade sig i klart olika mönster för män och kvinnor. Överspridningseffekter från arbete till fritid som tidigare blivit skönjbara i några studier i västvärlden och i min just avslutade forskning gällde männen. Kvinnornas resultat tydde snarare på kompensationsförhållanden. Man kan nog påstå att jag i dessa två undersökningar lutat mig på positivistisk kunskapsuppfattning och därmed inte vunnit respekt i det dåvarande kvinnoforskningslägret. Men å andra sidan kom mina utarbetade undersökningsinstrument som förelåg i fullständig form i böckernas appendix till nytta bland svenska forskarkolleger flera år framåt. Hittills hade jag tagit greppet om något stort och komplext: arbete – livssituation – psykisk hälsa. Jag hade sugit ut ur detta tema så mycket jag var kapabel till med den teorikunskap jag då hade. Kunskapsglappet var stort mellan behållningen av arbetet och psykisk hälsa enligt de statistiska resultaten.. Mycket förblev oförklarat – statistiskt. Jag kunde inte få grepp om vad som skulle kunna fylla ut glappet, men kände intuitivt att mycket fattades mig för att gå vidare på den linjen. Kanske skulle man lugna sig ett tag från empirisk forskning! Dåvarande Arbetarskyddsfonden (senare Rådet för arbetslivsforskning) hade börjat rikta intresset mot psykosociala frågor. Jag föreslog i en ansökan att det kunde vara viktigt att någon gjorde en genomgång av detta mångtydiga begrepp som av många olyckligt nog misstolkades till att handla om någon personlighetsegenskap. Förslaget kom lägligt och Fonden beviljade medel för att jag under ett år skulle få arbeta med uppgiften. Under det året (1977 – 78) hann jag med att göra en begreppsanalys, att intervjua dominerande forskare i landet, presentera en rapport, erhålla skriftliga reaktioner från andra forskare på min framställning och skriva ett slutkapitel baserat på de olikartade reaktioner som framkommit. Det blev uppenbart att jag trampat in på minerad mark. Man kunde urskilja en forskarfalang som var tilltalad av mitt synsätt att vad i den yttre situationen som blir de faktorer som kommer att bygga upp och stärka individens identitet är – om man skall hålla sig till den ursprungliga psykosociala teoribildningen (Erik H Eriksons) – snarast individuellt (eller åtminstone livsfasrelaterat) och går ej att generellt säkert fastställa. En annan falang blev starkt irriterad av detta synsätt och bidrog med kritiska, ibland hätska, kommentarer och synpunkter, som alla handlade om att jag inte förstått att det är det kollektiva normsystemet som styr våra erfarenheter och hälsoreaktioner. Återigen en påminnelse, denna gång blev det med personlig adress till mig, att diskussionen om hälsodefinitioner knutna till arbetslivet lätt väcker motstridiga och starka känslor. ”Vad är psykosociala frågor” (1978) bekostades, utgavs och spreds av Arbetarskyddsfonden i 10.000 exemplar bland svenska folket. Jag har hållit fast vid detta mitt synsätt som en utgångspunkt för min forskning. Dock ej som ett axiom eller grundantagande, utan snarare som ett varnande avstamp, att icke blunda för hur komplext varje sammanhang är som man vill med psykologins hjälp belysa.

1980-talet Jag hade just börjat vid Arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning och var i färd att avsluta en inventering av genomslagskraften hos på nationell nivå införda jämställdhetsavtal och för statliga sektorn motsvarande förordning. Riksbankens Jubileumsfond fortsatte att bevilja mig medel. Personalfunktionernas sätt att handskas med dessa avtal hade varit i mitt fokus. Åtta företag med eller utan särskilda satsningar på att förändra sakernas tillstånd ingick i inventeringen. Att föra in ett s.k. systemfrämmande regelsystem som dessa jämställdhetsavtal utgjorde, var att göra en organisatorisk intervention, - det var mitt sätt att se på saken. Jag hade börjat bli inspirerad av organisationsteori, framförallt Henry Mintzbergs idéer, för att kunna förstå handhavandets förutsättningar. Att gå från arbetspsykologisk analys till organisationspsykologisk var något jag ansåg nödvändigt. (Och nu har ju vi arbetslivspsykologer helt bejakat en hopslagning till ämnet arbets- och organisationspsykologi!). En möjlighet dök upp att under ett par år följa en utbildningssatsning för kvinnliga verkstadsarbetare på Volvofabrikerna i Köping. Utbildningen syftade till att göra dem kvalificerade för mer avancerade jobb och för förmansbefattningar. Förberedelserna startade 1978. Satsningen var ett resultat av påtryckningar från regeringen och blev därför offentligt uppmärksammad. Jag fick fria händer att lägga upp forskningen. Ett forskarlag bildades bestående som mest av 18 personer – några var medarbetare vid Arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning och de flesta var studerande inom psykologutbildningen (Stockholms universitet) där jag för övrigt undervisade i organisationspsykologi varje termin. Tre psykologer (i färd med att göra sitt examensarbete) följde prospektivt de 17 utvalda kvinnliga verkstadsarbetarna med upprepade ”livssituationsintervjuer”. De tre genomförde sin del under tystnadsplikt vad gäller detaljuppgifter. Mellan dem och mig var överenskommelsen att jag inte skulle ta del av materialet obearbetat. Jag skulle då inte kunna stå fri och oberoende till de övriga delstudiernas undersökningspersoner. Övriga projektmedarbetare ägnade sig åt olika delstudier som skulle avspegla hur olika funktioner (rekryteringsavdelning, löneutbetalningar, arbetsledare, företagshälsovård, utbildningsavdelning, personalavdelning) förhöll sig till denna på den tiden unika utbildningssatsning där ena könet var prioriterat. Vi försökte därmed fånga de organisatoriska krafter som stödde respektive motarbetade möjligheten för kvinnorna att komma bort från sina ensidiga och slitsamma jobb. Fynden är beskrivna i böcker och artiklar. För oss psykologer mest unikt anser jag var att vi här kunde bidra med en beskrivning av hur en organisatorisk insats av detta slag ingrep i 17 kvinnors arbetssituation, privata situation och livstillfredsställelse, och vad den långsiktigt kom att betyda. Vi fick nämligen tillåtelse av Volvo att komma tillbaka sexton år senare för att göra en uppföljning. Vi fick träffa de kvarvarande kvinnorna. Vi fick veta att flera hade haft förmansbefattningar (och inte tyckt det var så märkvärdigt!) Tillsammans med en av de tidigare projektmedarbetarna, Birgit Pingel, nu hunnen bli fil doktor med seniorforskarställning vid Arbetsmiljöinstitutet, gjorde jag en utvärderande uppföljning som hann bli publicerad vid Arbetsmiljöinstitutet innan jag pensionerades hösten 1995 och två år senare i en internationell tidskrift, International Journal of Occupational Safety and Ergonomics.   Läget under senare delen av 1980-talet Forskningsbaserade kunskaper om arbetslivet har nu ökat markant. Vad som dominerar är resultat från kartläggningar, deskriptiva studier. Men resultaten har också bildat grund för förändringsstudier och aktionsforskning i form av hälsofrämjande insatser, interventionsstudier. Det händer något under senare delen av 1980-talet. Datorteknologin accelererar kraftigt och invaderar våra arbetsplatser, inte bara verkstäder utan också kontorssidan, tjänsteverksamheterna. Det betyder att arbetspsykologer måste förnya sina arbetsanalyser och kanske ompröva hur arbetstillfredsställelse skall definieras. Hälsokriterierna måste bli ”arbetsrelaterade” för att man skall kunna påvisa samband mellan arbetsvillkor och hälsa. Psykisk o/hälsa verkar bli synonymt med stress eller i varje fall börjar stressforskningen öka i volym och sofistikering. Neuropsykologin tas i anspråk. Stresshantering blir allt vanligare rekommendation för att vidmakthålla arbetstillfredsställelse. Extremtillståndet utbrändhet väcker uppmärksamhet. Det kan delas upp i beståndsdelar som är allmänt begripliga men svårare att få bukt med. Drivs arbetslivsforskningen nu mindre av välfärdssträvanden och mer av effektivitetssträvanden?

Jahoda Marie, 1958 Current concepts of positive mental health. New York: Basic Books Segerstedt, Torgny Anderberg, Rudolf Sjöstrand, Wilhelm Gardell, Bertil Jonsson, Carl-Otto

Gunnela Westlander

tog fil. kand. 1953, fil lic. 1969, doktorerade 1976 och
blev docent i psykologi vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet
1977. Hon erhöll biträdande psykologbehörighet 1964, självständig behörighet
1969, legitimation som psykolog 1981 och specialistkompetens i arbetslivets
psykologi 1995. Efter några år vid Psykotekniska institutet i Stockholm blev hon år 1966
forskare vid PA-rådets forskningsavdelning i ett omfattande projekt syftande till att
belysa industriarbetets socialpsykologiska och hälsomässiga villkor. År 1978
övergick hon till dåvarande Arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning som så
småningom blev det fristående Arbetsmiljöinstitutet. Hon verkade där i närmare två
decennier som forskningspsykolog, laborator och slutligen professor och chef för
den social- och organisationspsykologiska forskningsenheten. Hennes insatser har
rört sig inom social-, arbets- och organisationspsykologi med fokus på
förvärvsarbetandes villkor i samband med tekniska och strukturella förändringar .
Inriktningen har varit alltmer tvärvetenskaplig vilket inneburit mycket samarbete
över disciplingränserna. Efter sin pensionering 1995 har hon undervisat och handlett inom
doktorandutbildningarna vid de tekniska högskolorna, särskilt KTH och Linköpings
universitet och för övrigt haft en rad svenska och internationella
utvärderingsuppdrag. År 2003 blev hon hedersdoktor vid KTH.
I sin uppsats vill Gunnela återerinra om en snart bortglömd men viktig
tidsperiod då svensk politik på allvar började granska och engagera sig i
människors välfärd i arbetslivet.