2016-09-26

Nybörjare men befattning som självständig skolpsykolog

Av Rolf Hedberg

Förord

Varje tid har sina sanningar och systemförändringar kommer inte av sig själva. Som skolpsykolog ville jag underlätta förändringar, som på det heter organisationsnivå och hade svårt att underkasta mig rutiner och arbetssätt, som fortsatte att användas av enbart slentrian. Själva uppdraget som psykolog var ju förändring av alla de slag. Enklaste sättet att få mandat från skolledningen var tyvärr att försöka sig på att förändra föräldrar, som motarbetade skolan eller elever som gjorde livet surt för sina kamrater. Relationer mellan elever och lärare, lärare och föräldrar och så vidare fanns inte i denna föreställningsvärld. Systemtänkande var något vi psykologer höll för oss själva och analyserade på längden och på tvären, men inget som delades med annan personal i skolan.

Varken vetenskap eller beprövad erfarenhet verkade underbygga den undervisning som bedrevs eller de förhållningssätt, som tillämpades mot eleverna. Jag skulle vilja gå så långt som att säga, att tänka förhållningssätt oftast inte fanns i medvetandet hos dem som dagligen hade med barn att göra. Om det fanns så nämndes det aldrig som en faktor att räkna med i mötet med enskilda elever, med grupper eller med föräldrar som satte sig på tvären.  

Den pedagogiska forskningen fanns vid lärosätena och nådde inte ut i praktiken. Skolan var ensidigt upptagen med timplaner, det var utbudet som gällde, medan resultat och elevernas kunskaper och färdigheter inte kopplades till utbudet. En vanlig metod att förbättra var att erbjuda mer av samma. Processtyrning var ett icke uppfunnet begrepp och oftast hänvisades istället till hindrande förhållanden utanför skolans kontroll, som fel föräldrar och en skadlig ungdomskultur, när resultaten var dåliga.

Förmodligen är sikten lika oklar idag fast på ett annat sätt men att vi inte ser det klart precis som då. Evidensbaserad undervisning är ett ganska okänt begrepp i skolans värld ännu idag. Därför får denna berättelse läsas som en varning för att falla in i mönster, som strider mot psykologkompetens, mot vetenskap och forskning och faktiskt också mot vanligt sunt förnuft. Frågan för vem skolan är till för ställdes redan på den tiden av framsynta rektorer och det var ett plus. Vems intressen styrde? Elevernas eller skolpersonalens? Vems intressen styr idag? Politikernas kanske, årsbudgeten?

Över alltihopa lyser solen

Det var en vacker höstdag 1968. Solstrålarna kastade sitt ljus genom det guldgula lövverket. Träden stod i en lång allé utanför skolan. Ovanför var himlen klart blå. Vi kom just ut från skolbyggnaden, länsskolpsykologen och jag som praktikant. Det hade varit en dag med mycket inspekterande och kringresande i södra länsdelen och nu hade vi betat av den sista skolan för dagen. Rektorer hade stolt visat upp sina lokaler och berättat om ”sin” elevvårdspersonal. Som ny på psykologbanan och i färd med att hitta mitt första arbete, blev jag genast intresserad av skolan som arbetsmiljö, vilket säkert också förstärktes av det fina vädret. I just denna kommun på den här skolan ville jag gärna arbeta. Det var en spontan tanke som ett år senare blev verklighet.

Den lilla stadskärnan låg tryggt inbäddad i grönska. Hustaken stack upp här och där över trädtopparna. En park bredde ut sig åt ett håll och en å flöt i ett stilla och slingrigt lopp ut mot den stora sjön. Vi passerade det lilla Stora Torget mitt i stan innan vi snabbt var ute på motorvägen igen.

När min handledare med mig i släptåg knackade på och bad att få tala med en rektor på en slumpvis utvald skola som vi passerade, stannade all verksamhet upp. Vi ombads att sitta ner och vänta en minut. Strax slogs dörren upp till rektorsexpedition och vi tog plats i bästa besöksstolarna. Rektorn lade sitt pappersarbete åt sidan och frågade oss vad vi ville veta. Länsskolnämnden var på blixtbesök, vilket betydde en chans eller en risk att få sin skola känd och omtalad bland högre tjänstemän och inspektörer. Vi fick ta del av alla positiva sidor och efteråt brukade min handledare säga, att det här var ännu en skola, som fungerade bra.

Dessa besök var ett av länsskolpsykologens sätt att hålla kontakt med fältet och utföra sitt uppdrag. Jag fick inblick i olika skolmiljöer, men jag funderade också på varför han sa, att skolorna fungerade. Jag ville i det längsta tro, att det nog var något som han i kraft av sin erfarenhet kunde bedöma. Men vid ett tillfälle, när vi reste förbi en skola och han sade likadant om den, att den fungerade bra, då blev jag betänksam. Hur visste han det? Kunde han se det på avstånd? Räckte det för övrigt med att skolorna fungerade och vad innebar det egentligen?

När jag senare började arbeta som skolpsykolog förstod jag, att han inte hade så mycket täckning för vad han pratade om. En skola är en sammansatt värld av många människor och avdelningar. På den tiden levde också varje liten del av skolan sitt eget isolerade liv i varje klassrum. Läraren skötte i stort sett sig själv och gemensamma arbetsmöten var det bara en gång per termin eller ännu mer sällan. Det var klasskonferenser, när lärarna delgav varandra sina bedömningar av eleverna. Aldrig att undervisningens effekt diskuterades på sådana möten. Om en lärare delgav en positiv version av en elev, som var alla de andras stora irritationsmoment på lektionerna, så råkade den läraren i blåsväder och viftades bort istället för att hade funnits något att lära av den situationen.  

På min första dag på nämnden visade mig länsskolpsykologen garderoben. Längst in mot väggen hängde den äldste inspektörens rock och sedan hängde alla i fallande hierarkisk ordning. Jag blev anvisad en krok längst ut eftersom jag var sist in och yngst. Min handledare, som den psykolog han var, borde ha varit den förste att åtminstone skämta om den stela ordningen, om än inte utmana den öppet.

En vacker dag beslöt sig den ledande inspektören på Länsskolnämnden att lätta på den strikta klädseln. Det var under samma tid som Medicinalstyrelsens chef Bror Rexed lade bort titlarna med sina anställda och införde dureformen. Inspektören slopade kavajen, lade bort slipsen och kom klädd i en tröja istället. Detta väckte blandade känslor men övervägande positiva bland den övriga personalen. Fler och fler kom i ledigare klädsel – som för att följa ledarens exempel. Inspektören med pipa och fluga fortsatte i gammal stil samtidigt som han protesterade mot den annalkande upplösningen av respekt och ordning.

Det var mitt första lilla möte med organisationsutveckling. I läroplanen 1969 fanns på den tiden en allmän del med bakgrund och visioner, som ute på skolorna gick under namnet ”poesidelen”, vilket betydde något som inte hade med verkligheten att göra. Den innehöll högtflygande visioner med formuleringar, och saknade substans enligt den allmänna uppfattningen på lärarrummen. Jag, som hade lyssnat och tentat på forskning bakom läroplan 69 på pedagogiska institutionen med professorer och docenter där, blev besviken när jag såg, att det var alltför lätt för många rektorer att skämta bort poesidelen och köra vidare som man alltid hade gjort. 

Utanför skolans väggar hände stora ting. Hierarkier och institutioner skulle komma att vältas upp och ner och samtidigt var universitetens fria studieordning hotad. Studenterna skulle nu inordnas i bundna studieprogram och tiden var slut för överliggarna att kunna läsa och välja fritt bland ämnen. Denna kulturkrock ledde till protester som kulminerade i kårhusockupationen.

Gilla läget

För att få komma närmare skolvardagen bestämde min handledare, att jag på egen hand skulle göra ett antal skolbesök. Jag bokade tid hos en psykolog i en mindre kommun för att få följa med honom under en arbetsdag. Han skulle gå på ett föräldramöte samma kväll, så jag tog in på hotell för att kunna följa med honom då också.

Föräldrar blev så småningom en viktig målgrupp i arbetet som psykolog i skolan. Föräldrarna var, som jag resonerade, grunden för barnens utveckling och jag skulle komma att hålla flera föredrag på föräldramöten i det ämnet. Nu skulle jag vara med och observera en kollegas framträdande på ett sådant möte för att lära för framtiden.

På den tiden var skolstarten fortfarande ett stort steg i barnens liv och en upphaussad händelse. Min roll som huvudansvarig för skolmognadsproven kom inte att innebära den bästa starten i det viktiga samarbetet med föräldrarna. Jag fick i uppgift att ta ut en viss procent barn till skolmognadsklass för att fylla en kvot på en hjälpklasskola med ett förutbestämt antal elever. Proven syftade till att sortera barnen i vanliga klasser eller i de mindre klasserna, som kallades skolmognadsklasser. Senare inför årskurs tre gjordes en andra sortering av barnen i skolmognadsklasserna. Några gick över till vanlig klass efter att de hade mognat. Andra gick till hjälpklass och blev kvar på den särskilda skolan, medan ännu en del gick om ett år i vanlig klass.  

Det var en vanlig uppfattning att barnen, som bara hade det lite motigt, brukade mogna över sommaren lagom till skolstarten. Denna tro på sommaren var stark. Den mesta utvecklingen ansågs nämligen ske när skolan hade stängt, en ganska märklig idé. Utveckling består av både inlärning och mognad eller tillväxt, men dåförtiden förklarades det mesta av utvecklingen med mognad och barn som inte lärde sig var helt enkelt omogna. Det var inget tal om hur undervisningen bedrevs eller skulle kunna anpassas till elevernas olika kompetensnivåer. Det talades ofta om att alla elever är så olika men mest i betydelsen att det utgjorde ett näst intill olösligt problem. Att skolan var likriktad och fyrkantig var inget problem som ventilerades.

Uppdraget att skolmognadspröva var inte färdigt med att bara sortera upp barnen efter en poäng på ett grupprov för alla och med ett individualtest av dem som fick låga poäng. Föräldrarna skulle ge sitt samtycke till en eventuell placering i skolmognadsklass, en inte helt enkel process. Det var särskilt av den anledningen som föräldramötena inför skolstarten hölls under medverkan av skolpsykologen, som föreläste om mognad i allmänhet och proven i synnerhet. Föräldrarna fick veta ett datum, när besked om låga provresultat skulle meddelas hem tillsammans med en kallelse till individualprövning. Om de inte hade hört av psykologen före den dagen, så kunde de vara säkra på att barnet var moget. Tala om dramatik inför skolstarten!

De som blev uppringda hade att se fram emot det individuella provet och samtal om vad som var bäst för barnet, vilket gärna utspelade sig som en miniterapi mellan specialisten psykologen och föräldern, som befann sig mer eller mindre i chock. Jag köpte som tjänsteman systemet och arbetade lojalt i det, vilket var mitt uppdrag. Det var självklart, att det var det bästa för barn med svårigheter att få mycket stöd och en långsam inlärningstakt. I den vanliga klassen skulle det inte tas hänsyn till deras behov, därför att det fanns särskilda klasser för det. Det var den enkla logiken. Det var en annan sak, om det var bra för barnet att skiljas ut från sina kamrater i så unga år. Sådana överväganden fanns inte. De föräldrar som tackade nej till den lilla gruppen, gjorde det på egen risk. Sådant var det dolda budskapet.

Det största motståndet mot att låta sitt barn börja i den mindre klassen, var alltså socialt. Barnet, som hade sett fram emot att börja skolan och hade fått höra av sin omgivning hur stort och duktigt det var, fick nu beskedet, att det inte fick börja i samma klass som kamraterna i den närmaste omgivningen eller i vissa fall ens i samma skola. 

Vilken förmåga att förutse en framtida utveckling som dessa prov hade, var en vanlig fråga från föräldrahåll. När de hänvisade till enskilda provuppgifter och undrade, om barn måste kunna rita cirklar för att få börja i den vanliga skolan, krävdes det förklaringar som tenderade att bli obegripliga. Validitet och reliabilitet var begrepp som var svåra att förklara. Föräldrarnas ifrågasättande riktade sig inte i första hand mot testets konstruktion utan mot hela idén att sortera. Deras sunda reaktioner kom ju långt senare att upphöjas till vetenskapliga sanningar i pedagogisk forskning om förväntningarnas påverkan på skolresultat och utveckling.

Problemen med den kvalitetsstämpel, som barnet fick i början av sitt skolliv hade jag på känn, men valde att stanna kvar på jobbet och utföra mina uppgifter. Efteråt frågade jag mig varför jag inte nöjde mig med att leverera resultaten på skolmognadsproven till rektor, som hade fått lotsa elever och föräldrar vidare i systemet – eller hade det varit att fega ur. Dessutom trodde jag mig om att vara bäst på att ta föräldrarna. Följden blev att psykologrollen fick en skönhetsfläck. Långt senare gick den att reparera med att slåss för elevers rätt till stöd i den vanliga klassen. Då är vi inne på nittiotalet, när det å andra sidan saknades resurser till stöd.  

Min kollegas uppgift den där kvällen i början av sjuttiotalet i den lilla skolan utanför centralorten, var att vänja föräldrarna vid tanken att barn är olika och mognar olika fort. Om han hörde av sig för en fortsatt utredning skulle de känna igen honom från mötet och kanske redan före telefonsamtalet ha funderat en gång till på sitt barns mognad. Det var också ett sätt att bygga relationer. Redan efter kaffet kom många föräldrar fram till honom för en privat konsultation. Hans tålamod och öppenhet för deras oro gjorde ett starkt intryck på mig. Det var ett dubbelt budskap över detta föräldramöte där min kollega hade fullt upp med att ta emot oro och lämna tillbaka lugnande ord, också en metod, som hämtad ur den psykologiska skolboken, att binda människor till sig. Det blev sent innan ett visst lugn hade infunnit sig. Dag ett i den skolpsykologiska hade varit innehållsrik.

Introduktionen

När jag sedermera tillträdde i den kommun, där jag hade varit på besök den där fina höstdagen, var vädret lika strålande och mottagandet var översvallande positivt. Arbetsgivaren berömde sig av att ha satsat på en hel egen psykologtjänst och jag var den förste innehavaren. Jag kände lite tryck på mig.

Jag träffade psykologen som tidigare hade delat sig mellan två kommuner, som var en sträcka på 6 mil mellan ytterområdena. Han hade en bil, som gick på diesel för att hålla nere kostnaderna. I bilen låg en fulltecknad körjournal.

Arbetet bestod mest i att besöka skolor och utreda barn, som av olika skäl inte klarade av skolan, intervjua dem en stund och testa med ett intelligensprov. Därefter skulle lärare och rektor få ett utlåtande som stöd att sätta in åtgärder.

De ostörda utrymmen som fanns i skolorna för att utföra dessa uppgifter kunde vara ett materielrum, så länge som någon inte behövde komma in och hämta en projektor eller en karta. Det kunde vara en tom matsal innan personalen började duka eller ett tillfälligt tomt klassrum ända tills eleverna kom från gymnastiken och ville in och slänga av sig sina saker. Jag hade lärt mig av föregångaren att, när uppdraget var klart för dagen, vara noga med att gå via barnets lärare och växla några ord. Då var naturligtvis läraren nyfiken till bristningsgränsen på hur testet hade utfallit. Det krävdes först rättningsarbete och funderingar innan något definitivt svar kunde ges. Jag brukade be att få återkomma, men föll ibland till föga för trycket och sade något svepande som att eleven verkade vara normalbegåvad. Jag kunde då se en skugga av besvikelse dra över lärarens ansikte inför ordet normalbegåvad.

Förväntningarna på dessa utredningar var att de skulle stämma in i det som lärarna och skolan redan hade bestämt sig för, att eleven måste vara svag. Om utredningen pekade i någon annan riktning, att det t.ex. var undervisningens planering, som på något sätt inte stämde för eleven, blev det genast svårare. Båda svaren, att elev och undervisning hade sina brister utesluter inte varandra, men det var lättare att se elevens svaghet än att börja titta på hur undervisningen bedrevs. Om eleven var svag kunde nämligen klassen och läraren få fler stödtimmar enligt en tariff, som var fastställd på Skolöverstyrelsen. Den utredning, som inte ledde till en sådan förstärkning, var en ekonomisk missräkning.

När kommunens starke skolman i sällskap med skolstyrelsens ordförande tog emot mig som nyanställd bjöds jag på en rundtur och lunch på en uteservering. Frågan hur jag hade tänkt mig att lägga upp arbetet kom upp. Jag var inte sen att be om regelbundna elevvårdskonferenser, vilket jag hade lärt mig på min turné med länsskolpsykologen, att det var en arbetsform. Den gav psykologen ett stabilt forum att möta skolpersonal på, där berörda kunde samlas och i lugn och ro gå igenom vilka barn som var i behov av stöd och inte minst extra pengar från staten. Några andra önskemål hade jag inte. Jag kunde ju inte önska mig en mer elevcentrerad skola med mer ifrågasättande.

När jag hade blivit orienterad om det kommunala skolväsendets alla vinklar och vrår och min arbetsplats, tog vi adjö av varandra och min första riktiga arbetsdag som skolpsykolog var slut. Nästa dag var jag ensam på mitt kontor med ett arbetsfält på flera mils omkrets med en blandning av stora tätortsskolor och små skolor ute på landet. Åt vilket håll skulle jag styra min första tjänsteresa?

Den längsta resan börjar med ett steg

Den första resan gick lite snett och var inte ett steg i rätt riktning. Jag hade en typisk bild av skolpsykologen, som färdas långväga till en liten byskola. Vägen vindlar sig fram på grusvägar mellan mjölkpallar och åkrar. En av tjusningarna med arbetet var, sade kollega, att ta en rast vid en vägkant och dra ett djupt andetag. Så jag bestämde mig för att börja med att besöka en skola i ytterkanten. Jag hade också hört ett rykte, att avståndet hade viss betydelse för mottagandet, som skolpsykologen kunde vänta sig. Den var en variant på temat, att ingen är profet på hemmaplan eller att en konsult är en person, som kommer sex mil bortifrån och tar sex gånger mer betalt. Som en sådan skulle jag anlända och mötas av intresserade frågor om de senaste rönen på skolpsykologins område.

Jag tog för enkelhetens skull en skolskjuts, eftersom jag var lite osäker på vägen. Det gick en mattransport ut till den avlägsna skolan på förmiddagen och jag följde med. Jag kom mycket riktigt fram till en liten skola, som låg mitt i byn och gick in genom huvudingången. Jag anmälde min ankomst men möttes av ett lamt intresse. Det visade sig, att ingen hade noterat min ankomst fastän jag hade meddelat den i god tid. Det var märkligt. Efter ytterligare efterforskningar fann jag lätt chockad, att den skola jag befann mig på låg i grannkommunen men hade ett matavtal med min kommun. Båda skolorna hade namnet Kyrkskolan.

Senare inträffade det inte så sällan, när jag anlände till den rätta skolan, att skolpersonalen hade glömt överenskommelsen och inte meddelat mig att barnen var på utflykt eller mitt uppe i att se en film. Den luttrade skolpsykologen hade då med sig en buffert i bilen av kom-ihåg-listor, litteratur och anteckningar och satte sig ner i ett rum och fortsatte att arbeta som vanligt, tills utredningsbarnet återkom.

På en typisk liten skola ute på landet fanns det ett personalrum, som också fungerade som lärarnas konferensrum, materielrum, lunchrum och samtalsrum för psykologen. En kaffekokare samsades om utrymmet med en kopiator, en telefon och en massa stenciler och böcker. På bordet stod odiskade kaffemuggar, en burk snabbkaffe och en sockerskål. Från detta allrum styrdes den lilla skolan av en tillsynslärare, som bodde i närheten och kände alla familjerna. Här fanns det alltid samtalsämnen och tillfällen för mig att få värdefull information som en god början till utredningar och möten med barn och föräldrar.

Då var förhoppningsvis frågan om skolmognad avklarad, men inte riktigt sant ändå. Jag lärde mig att utmana systemet skolan, men mognade och insåg att med tiden att motkrafterna var övermäktiga. Men det är en längre historia.

Skribent

Gjorde först militärtjänst som psykolog och hamnade där snabbt i ett forskningsprojekt om stress och uthållighet. Bedömde också rekryter på löpande band på en inskrivningscentral. Fick en gedigen utbildning i intervjumetodik i det militära.

Gjorde sedan praktik inom vuxenpsykiatrin, men kom snart in på skolpsykologin, där jag stannade i många år. Parallellt utbildade jag mig till psykoterapeut och hade en timtjänst på S:t Lukasstiftelsen. Startade sedan eget och tog bl.a. uppdrag av ett personalvårdsföretag i Göteborg, som numera övergått i Falck Healthcare.

Jag är fortfarande yrkesverksam som psykolog men i begränsad omfattning. Är tidsmässigt mer engagerad som kulturpolitiker i min hemstad Alingsås.