2015-10-12

Skolpsykologins historia

av Ingela Palmér

Innehåll

Det började på 1940-talet…
Psykologutbildning i fokus
De första psykologtjänsterna
Utredningar och läroplaner
Utbyggnad av psykologtjänster under 1960-talet och framåt
Aktuella utredningar och rapporter under 1990-talet
Sveriges Psykologförbund har uppmärksammat behovet av skolpsykologer
Från generalist till specialist
Psykologverksamheten i ett Stockholmsperspektiv
2000-talet – vägen till lagstiftning om psykologer i skolan
Regeringens proposition 2001/02:14 ”Hälsa, lärande och trygghet”
Den nya skollagen 2011
Tankar om framtiden…
Referenser/Personförteckning/Förkortningar

Det började på 1940-talet…

Den svenska skolpsykologins historia tar sin början under 1940-talet. I samband med att 1946: års Skolkommission (SOU 1948:27) presenterade sin utredning uppmärksammades för första gången behovet av skolpsykologer i den svenska skolan. Kommissionen betonar att skolan bör arbeta med undervisning och fostran, där den enskilde elevens egna förutsättningar och intresse bör ligga till grund för utvecklingen. Skolans uppgift skulle förändras utifrån hur samhället förändrats under 1900-talet, och målet skulle vara att utveckla skolan utifrån ett demokratiskt synsätt.

Alltsedan 1842-års folkskolestadga antogs i Sverige hade det skett en utveckling av skolan, i omfattning och undervisningstid, och utveckling av antalet ämnen. Sedan lång tid tillbaka hade skolans uppgift tidigare varit att undervisa i läsning, kristendom och räkning.

1946-års Skolkommission föreslog en 9-årig enhetsskola där alla elever skulle integreras i en sammanhållen skolgång. Samtidigt skulle elevernas individuella behov uppmärksammas och skolan genomföra en differentiering i det inre skolarbetet. Detta ledde till att kommissionen föreslog att det skulle finnas tillgång till skolpsykologisk rådgivning utifrån det testpsykologiska kunnandet. I sin bok om ”Skolpsykologers rolltagande” beskriver Gunilla Guvå skolkommissionens förslag och den fortsatta utvecklingen inom skolans område. Hon beskriver även framväxten av skolpsykologens roll i skolan.

Skolkommissionen beskriver hur kunskapen hade utvecklats inom testmetodiken. Genom att använda sig av intelligensmätningar skulle skolan kunna få en grund att bedöma eleverna i undervisningen. Kommissionen betonar hur viktigt det är att skolan kan få kunskap om elevernas förutsättningar och därigenom kunna hjälpa elever att övervinna sina svårigheter.

Utöver den rådgivande psykologfunktionen föreslog kommissionen också en speciell psykologisk-medicinsk rådgivning, skolpsykologisk rådgivning till lärare samt möjlighet för eleverna att få tillgång till personlig rådgivning från en psykolog.

Skolkommissionens förslag innehöll bl. a. följande:
”En skolpsykolog bör besitta kunskap i pedagogisk statistik för att kunna bedöma testkonstruktion, känna till konstitutionella metoder ex Rorschachtestet, kunskap i psykoterapi med särskild hänsyn till nervösa och svåruppfostrade barn.”

Psykologutbildning i fokus

Även om kommissionen var tydlig med behovet av psykologisk kunskap i skolan så var den inte särskilt konkret kring hur en skolpsykologisk organisation skulle kunna skapas, det fanns ännu inte någon ordnad skolpsykologisk utbildning. Under 1950-talet fanns det en diskussion i Sverige om huruvida psykologerna skulle ha en lärarutbildning. Det kom också förslag om en snabbutbildning för lärare till psykologer, men det blev inte blev mycket av det.

Psykologutbildningen i Sverige handlade till stor del om hur situationen på Universitet och Högskolor såg ut. I boken ”Profession på väg” beskriver Bengt Göransson ingående arbetet med att få till stånd psykologutbildning. Det fanns både okunskap om praktisk tillämpning och hinder i de institutionella förhållandena.

Det fanns vid den här tiden två psykologorganisationer, SYP. Sveriges Yngre Psykologer, bildat1950, och Svenska Psykologsamfundet, bildat 1949. 1954 bildades Sveriges Psykologförbund genom en sammanslagning av de båda organisationerna.

Behovet av en utbildning för praktiskt verksamma psykologer blev en viktig fråga för de båda psykologorganisationerna och de satsade mycket kraft på att få till stånd en utredning om psykologutbildningen. I ”Profession på väg” beskrivs den fortsatta utvecklingen utifrån skolkommissionens förslag:

Kungl. Majt:s proposition (1950:70) ” Behovet av en ordnad psykologutbildning även hos oss synes mig numera ådagalagt. Det gör sig gällande med växande styrka icke blott inom skolväsendet utan även inom industrin, försvaret, socialvården m.fl. områden … jag har för avsikt att, så snart omständigheterna medgiva det, föranstalta om erforderlig utredning i dessa avseenden och i första hand rörande psykologutbildningen”.

De första psykologtjänsterna

Under 1950-talet fortsatte utvecklingen av skolan och behovet av psykologer började bli alltmer tydligt. De första tjänsterna som inrättades innehades av lärare som utbildat sig till testledare med uppgift att bl.a. göra skolmognadsundersökningar. Skolkommissionen gjorde bedömningen att det inte skulle vara ekonomiskt möjligt att föreslå en skolpsykolog till varje skoldistrikt. Den centrala ledningen av skolpsykologer skulle ligga hos Skolöverstyrelsen, med lokalt anställda psykologer. Det fanns ett stort behov i skolan av psykologisk kunskap i form av testteori och utvecklingsteori; att avgöra skolmognad, ta ut elever till specialklasser och för rådgivning kring emotionellt störda barn.

Den första skolpsykologen i Sverige anställdes 1953. Vid länsskolnämnderna anställdes två statligt anställda psykologer med särskilt ansvar för diagnostiskt arbete. I början av 1960-talet kom de första kommunala tjänsterna och mot slutet av 60-talet och början av 70-talet ökade antalet tjänster markant.

Alla psykologer var kommunalt anställda. Därutöver fanns det några statligt anställda vid Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna. En av de psykologer som var anställd på SÖ:s skolpsykologbyrå var Barbro Wiking. Hon uppmärksammade att psykologernas uppgifter i skolan hade utvecklats från diagnos till behandling och förebyggande arbete.

Utredningar och läroplaner


1950 och 1960-talet:

1957 års skolberedning innebar att kommunerna ålades att svara för lokala skolpsykologtjänster medan staten skulle svara för centrala och regionala befattningar. I betänkandet (SOU 1961: 30) införs begreppet elevvård som innebar att skolans omvårdnad om eleven ska utgöra grunden för skolans övriga verksamheter. I betänkandet lyfts lärarens ansvar för den enskilde eleven fram, men också att utredning av skolpsykolog skall vara till hjälp.

I 1962 års läroplan, Lgr 62, betonas skolans ansvar för att ge alla elever samma möjligheter till utbildning. Utbildningen skulle ge eleverna social fostran för att kunna fungera i ett demokratiskt samhälle. Utbildningen skulle också ge eleverna kunskaper som grund för fortsatt utbildning.

I Lgr 69 kom skolans förebyggande arbete mer i fokus. Där beskrevs också skolpsykologens huvudarbetsuppgifter; främja inlärning, utreda och föreslå insatser för elever med skolsvårigheter samt arbeta med förebyggande insatser i skolan.  Lgr 69 pekar på en förändrad syn på hur det individinriktade arbetet i skolan. Det tidigare synsättet handlade om att skolan skulle bedriva specialundervisning i särskilda specialklasser. Lgr 69 framhåller att undervisning främst ska ske inom klassens ram genom samordnad specialundervisning.

1970-talet

I början av 1970-talet tillsattes tre olika utredningar som fokuserade på elevvård och skolpsykologisk verksamhet.

  1. 1 Skolöverstyrelsen presenterade 1974 en modell för skolpsykologarbete. Den innebar att arbetet skulle ske inom tre olika områden: Behandlande, pedagogiskt och organisationsutvecklande arbete enligt nedanstående modell:

 

                                    

  1. 2.  1974 presenterades den statliga utredningen om ”Skolans arbetsmiljö” (SOU 1974:53), även kallad SIA – utredningen. Utredningen föreslog olika förslag; bl.a. samlad skoldag, skolledarutbildning, friare resursanvändning och skolpsykologens funktion. Utredningen diskuterade kring frågan om statsbidrag för psykologtjänster men kom fram till att det även i fortsättningen skulle vara en kommunal angelägenhet. Utredningen betonade att elevantalet skulle vara begränsat utan att ange någon siffra.

 

  1. 3.  1978 tillsattes Elevvårdskommittén som skulle ge en samlad syn på elevvårdens inriktning och inriktning. Kommittén avslutade sitt arbete 1980 utan att ha publicerat ett slutbetänkande. Dock hade man presenterat tre olika rapporter som betonade elevvården som en integrerad del av skolverksamheten och vikten av samverkan mellan skolan och andra förvaltningar.

1980 och 1990-talen:

Läroplanen 1980, Lgr 80, introducerade ” En skola för alla”, med ett samlat ansvar för alla elever och med ett särskilt ansvar för elever med svårigheter. I Lgr 80 är arbetsenheten det forum som ska arbeta med elevens problem och där klassläraren har ett särskilt ansvar. Begreppet elevvård nämns inte uttalat i läroplanen, men elevvårdskonferensen är obligatorisk och skolpsykologen en av ledamöterna enligt skolförordningen.

Läroplanen 1994, Lpo 94 och Lpf 94, betonar rektors ansvar för undervisning och elevvårdsverksamhet. Skolpsykologen nämns inte men det uttalas att det ska finnas en elevvårdskonferens där företrädare för elevvården ska ingå.

Utbyggnad av psykologtjänster under 1960-talet och framåt.

Den skolpsykologiska verksamheten byggdes ut under 1960- och 70-talen, och antalet skolpsykologer ökade stadigt. År 1973 fanns det 312 psykologtjänster i kommunerna. Läsåret 1973/74 inrättades 21 nya tjänster på heltid. Enligt Skolöverstyrelsens statistik för läsåret 1973/74 var antalet elever per psykologtjänst 3 386.

År1973 redovisade Psykologförbundet en undersökning som visade att skolpsykologerna utgjorde den största yrkesgruppen inom förbundet, 405 medlemmar. Det kan dessutom nämnas att Skolpsykologföreningen bildades år 1974. Samma år upptogs den som första yrkesförening i Psykologförbundet.

År 1981 fanns det enligt uppgift i Psykolognytt (10/82) 528 kommunala skolpsykologtjänster, varav 475 fanns i grundskolan och övriga i gymnasieskolan och annan kommunal verksamhet. Uppgifterna bygger på rapporter från länsskolnämnderna. Antalet elever per psykolog var år 1981 i genomsnitt 2 136. Rapporten visade även på att det var en stor ojämlikhet i landet, 52 kommuner saknade skolpsykolog över huvudtaget. De statligt anställda psykologerna vid länsskolnämnderna och vid Skolöverstyrelsen drogs in 1982. Under 1990-talet blev det av olika omständigheter svårare att få fram exakta uppgifter om antalet skolpsykologer.

  • Sveriges Psykologförbund uppgav att det år 1990 fanns 587 heltidstjänster. Av landets 275 kommuner saknade 32 skolpsykolog.

  • Enligt uppgift från Sveriges Skolpsykologers Förening fanns det år 1994 335 skolpsykologtjänster och 165 skol- och förskoletjänster. Av landets 285 kommuner saknade 61 skolpsykologtjänster.

  • Svenska Kommunförbundet uppgav att det år 1997 fanns mellan 400 och 600 psykologtjänster.

  • I utredningen om Elevhälsa, från Dubbla spår till Elevhälsa, uppges att antalet skolpsykologer år 1998 var 305. Utredningen understryker att det kan finnas felkällor i uppgifterna.

Inom den europeiska federationen, EFPA, genomfördes år 2001 en utredning om antalet skolpsykologer i de olika länderna. Det framkom att det var en stor spridning när det gäller psykologtäthet och antalet skolpsykolog per 1 000 elever. Spridningen var mellan 2 och 0, där Sverige ligger på 0,3 psykologer per 1 000 elever, bland de lägsta i Europa.

Sveriges Psykologförbund gjorde år 2011 en undersökning om tillgången på psykologer i skolan. Genom enkäter till alla kommuner framkom att av de som svarat (71 %) har 94 % tillgång till psykolog. I genomsnitt var det en psykolog på 1 592 elever, och med en stor spridning mellan kommunerna. Vid en jämförelse med den tidigare beskrivna undersökningen inom EFPA år 2001 som beräknade antalet psykologer per 1 000 elever, så har det skett en ökning från 0,3 till 0,6 psykolog per 1 000 elever i Sverige.

Minskning av antalet skolpsykologtjänster under 1990-talet.

Sveriges Psykologförbund uppgav att det under åren 1991 - 97 skedde en minskning mellan 61 -75 tjänster i kommunerna. Under 90-talet skedde samtidigt en ökning av antalet elever i skolan, enligt uppgift var det en 20 % -ig ökning av antalet elever under åren 1991 - 1994.

I utredningen från Dubbla spår till Elevhälsa redovisas antalet elever per skolpsykolog. År 1994 var det 2 569 elever per skolpsykolog och 1998 var det 3 348.  Av samma utredning framgår att det skett en minskning med 56 tjänster under åren 1991 - 1998.

Aktuella utredningar och rapporter under 1990-talet

Under 1990-talet tillsatte regeringen flera utredningar som behandlade barns och ungas hälsa och levnadsvillkor utifrån olika aspekter. Det fanns också andra rapporter som lyfte fram viktiga aspekter kring barns och ungdomars villkor. Dessa utredningar och rapporter visade på behovet av elevvård, samt stöd och insatser för eleverna i skolan.

  • Barnpsykiatrikommittén ”Det gäller livet - stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem” (SOU 1998: 31)

  • Barnkommittén ” Barnets bästa i främsta rummet”

  • (SOU 1997:116)

  • Läs- och skrivkommittén ”Att lämna skolan med rak rygg”

  • (SOU 1997: 108)

  • Funkis, utredning om funktionshindrade elever i skolan.

  • ”FUNKIS – funktionshindrade elever i skolan” (SOU 1998: 66)

  • Barnombudsmannen. Rapport 1996.

Barnpsykiatrikommittén menade att den grundläggande principen är att skolrelaterade problem ska hanteras inom skolan. Problemen ska utredas och åtgärdas inom skolan, i samråd med barnet och dess föräldrar. Kommittén skriver att elevvårdens centrala uppgifter är konsultation och handledning till personalen, utredning av elevs svårigheter samt medverkan i förslag till åtgärder.

Barnkommitténs uppdrag var att se hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till FN:s Barnkonvention. Kommittén framhöll att skillnaderna på kommunernas satsningar på elevvård är mycket stor. Det betonades att skollagens regler ska kompletteras med nationella mål och en rikstäckande basnivå för elevvård inklusive skolhälsovård.

Läs- och skrivkommitténs uppdrag var att utreda hur läs- och skrivsvårigheter skulle kunna förebyggas och hur skolan skulle kunna hjälpa elever med dessa svårigheter. Man betonade att det inte bara handlade om elevens problem utan också som ett undervisningsproblem och lyfte fram betydelsen av att elevvården är en integrerad del i skolans verksamhet.

FUNKIS-utredningen hade i uppdrag att utreda hur ansvaret för funktionshindrade eleverna skulle fördelas mellan stat, kommun och landsting. Kommittén betonade vikten av nära samarbete mellan elevvårdspersonal och skolans pedagogiska personal.

Barnombudsmannens rapport samt den särskilda skrivelse som skickades till den statliga elevvårdsutredningen 1998, innehöll förslag till åtgärder för stöd till barn och ungdomar. I rapporten framhölls behovet av en rikstäckande basnivå och verksamhetsmål för skolhälso- och elevvårdens verksamhet, samt att alla skolplaner ska innehålla riktlinjer för skolhälsovård och elevvård.  Elever i skolan ska ha tillgång till psykolog och kurator.

Sveriges Psykologförbund har uppmärksammat behovet av skolpsykologer.

Sveriges Psykologförbund har genom remissvar, särskilda yttranden, uppvaktningar samt medverkan i flera utredningar på olika sätt fokuserat på aktuella frågor för skolpsykologer. I sitt remissvar till SIA-utredningen 1974 om skolans arbetsmiljö, instämde förbundet i SÖ:s förslag om att det skulle vara 1 000 elever/skolpsykologtjänst. Man föreslog att det skulle tillsättas en utredning med uppgift att utreda underlaget för skolpsykologtjänster, statligt stöd för dessa tjänster, samt skolpsykologernas roll och funktion.

Under de följande åren uppmärksammades psykologernas arbete bl. a genom aktuella artiklar i Psykolognytt, i temanummer, (12/75och 10/82).  Flera psykologer beskrev nya arbetssätt, metodutveckling och arbete i enlighet med de nya läroplaner som tillkom under 1970 och 80-talet.

Genom uppvaktningar, kontakt med berörda ministrar och skrivelser till riksdagsledamöter under 1990-talet framförde företrädare för Psykologförbundet behovet av psykologer i skolan. Man uttalade att många kommuner saknade psykologer och att tillgången även inom kommunerna varierade. Psykologförbundet påpekade att det fanns en stor efterfrågan på psykologer i skolan men att det saknas lagstöd för verksamheten både i skollag och läroplan.

Under 1990-talet pågick från förbundets sida även ett ingående arbete med aktuella lagstiftningsfrågor, framförallt att skolpsykologerna skulle hänföras till hälso- och sjukvårdspersonal och att de skulle utgöra en egen verksamhetsgren inom  skolan.

Regeringen uttalade 1997-08-28 genom beslut att legitimerade psykologer bl. a inom skolan skulle betraktas som hälso- och sjukvårdspersonal när de undersöker, vårdar och behandlar elever.

Från generalist till specialist

I Sverige är psykologutbildningen en generalistutbildning. Efter avslutad utbildning kan man söka sig till olika yrkesområden och det är också möjligt att byta område under sin yrkesutövning. I en del andra länder väljer man inriktning efter ett par år, man kan t ex välja utbildning till ”educational psychologist”.

Under 1970-talet startade en diskussionen i Psykologförbundet om planer för en specialistutbildning. Inom psykologyrket har det varit en ständig kunskapsutveckling, både inom metoder och teori, och det fanns ett behov av att detta skulle formaliseras. Under många år var det livliga diskussioner på förbundets kongresser huruvida det skulle bli en specialistutbildning, och hur den skulle utformas. År 1992 beslutades om att inrätta Specialistordningen. De första specialisterna fick sin behörighet i mitten av 1990-talet. Under de följande åren har specialistutbildningen både förändrats och utvecklats.

Specialistordningen är en viktig del av förbundets arbete med psykologkårens fortsatta professionalisering. Specialistpsykologen har erfarenhet och fördjupad kunskap, har uppgift att inhämta och sprida kunskap, kan fungera som mentor, metodutvecklare och har ett vetenskapligt förhållningssätt.

De tre specialistområden som finns är kliniska, arbetsliv och organisation, samt pedagogiska. Psykologer inom pedagogisk psykologi arbetar med pedagogiska, utvecklande eller hälsofrämjande uppgifter. För skolpsykologer handlar det om att bli specialist inom det pedagogiska området.

Under de senaste åren har det skett en markant ökning av antalet sökande till utbildningen. Det finns nu, år 2014, omkring 150 specialister inom området.

Psykologverksamheten i ett Stockholmsperspektiv

Den första psykologtjänsten i Stockholm inrättades 1964 under ledning av psykolog Barbro Wiking. Verksamheten byggdes ut och vid mitten av 1970-talet fanns ett 50-tal psykologtjänster. Skolförvaltningen i Stockholm gav i ett uttalande stöd till den modell som Skolöverstyrelsens föreslog. Verksamheten hade förskjutits från diagnosticering till behandling, mer arbete via lärare, föräldrar och kamratgrupper, och alltmer förebyggande arbete.

År 1981 uppgick antalet psykologtjänster till 59 stycken fördelade på 94 personer. De flesta arbetade inom grundskolan, 70 personer, och övriga vid gymnasieskolor, komvux, skoldaghem, och särskilda invandrartjänster. Psykologverksamheten var organiserad med en central ledning med 1:e psykolog och 3 handledartjänster. Den centrala ledningen hade personalansvar och ansvar för fortbildning och handledning.

Under 1980-talet kom det förslag på budgetnedskärningar och omorganisation av psykologverksamheten. 1983 förelåg det skarpa förslag om att dra in den centrala ledningsfunktionen för psykologerna och att personalansvar och yrkesmässig ledning skulle ligga hos rektor. Bakgrunden var att den politiska ledningen för skolfrågor i staden skulle decentraliseras till skoldistriktsnämnder. Förslagen avvisades både vid lokala och centrala förhandlingar utan att arbetsgivaren ändrade sig.

Den lokala fackliga organisationen uppvaktade skolstyrelsen och även ordföranden för Sveriges Psykologförbund Inga Sylvander träffade skolstyrelsens ordförande. Resultatet blev så småningom att det yrkesmässiga stödet och personalansvar fortsatt skulle vara centralt samordnat.

1986 kom nästa förslag om förändring i verksamheten. Denna gång var det ansträngda ekonomiska läget i Stockholms kommun som gjorde att man föreslog en kraftig nedskärning av bl. a elevvårdspersonalen, däribland en 20 % -ig minskning av antalet skolpsykologer. Efter uppvaktningar, demonstrationer, samordning mellan de fackliga organisationerna och en intensiv opinion i media beslutade skolstyrelsen att dra tillbaka sitt förslag.

1990 kom ett nytt besparingsförslag från skolförvaltningens ledning, en besparing på 100 miljoner kr. För psykologerna innebar förslaget en nedskärning på 86 % av tjänsterna. Återigen blev det en stark opinion där psykologer (och även kuratorer) fick ett mycket starkt stöd från andra fackliga organisationer, föräldraorganisationer och stöd i media. Vid ett välbesökt opinionsmöte i Åsö gymnasium i april 1990 utfrågades bl. a skolborgarrådet i Stockholm, Beatrice Ask om förslaget. En majoritet i Stadshuset, (socialdemokrater, vpk och centern) sa nej till förslaget. I skolstyrelsen fattades därefter ett nytt förslag, vilket innebar en besparing på 13 % på psykologtjänsterna.

1991 genomfördes en förändrad organisation för kuratorer och psykologer. Det bildades ett antal elevvårdsenheter med kuratorer och psykologer för samordning av tjänsterna inom närliggande rektorsområden. Samma år startades på försök tre stadsdelsnämnder i Stockholm med politiskt ansvar för verksamheter inom bl. a skola, socialtjänst, barnomsorg.

Under 1990-talet genomfördes flera omorganisationer för psykologverksamheten inom Stockholms stad. Från elevvårdsenheter tillsammans med kuratorerna beslutades om införande av intäktsfinansierat system, ”köp - säljsystem ”för de olika verksamheterna, först gemensamt och därefter år 2000 med separata enheter för skolhälsovård, kuratorer och psykologer. Ledningsansvaret för de respektive enheterna blev de tre enhetscheferna.

För psykologernas del innebar det att rektorsområden kunde abonnera på psykologtjänster i olika omfattning. För Psykologenheten innebar detta att enhetschefen fick ansvar för personal, fortbildning samt ansvarig som verksamhetschef enligt Hälso- och sjukvårdslagen. Vid en del skolor Stockholm erbjöds psykologerna direktanställning. Detta innebär att rektor har ansvar för både personalfrågor och fortbildning.

2000-talet – vägen till lagstiftning om psykologer i skolan

Utredning om elevvård – skolhälsovård

”Från dubbla spår till Elevhälsa” (SOU 2000:19)

Regeringen tillsatte år 1998 en statlig utredning för att kartlägga elevvårdens och skolhälsovårdens verksamhet och funktion samt att överväga lämpliga åtgärder i syfte att höja verksamhetens kvalitet och effektivitet. I direktiven till utredningen betonas skolans betydelse för barns utveckling, att det ska finnas kompetens och resurser, och att skolrelaterade problem bör hanteras inom skolan. I direktiven skrivs vidare att begreppet elevvård använts i drygt 35 år utan en entydig definition.

Direktiven hänvisar till olika rapporter och utredningar som gjorts under 1990-talet, samt till undersökningar om barns psykiska hälsa som visar på att alltfler söker hjälp inom den barn- och ungdomspsykiatrin. Utredningen föreslår att elevvård och skolhälsovård ska benämnas elevhälsa.  Inom elevhälsan ska det finnas följande kompetenser: social, psykologisk, medicinsk, omvårdnad, specialpedagogisk och studie- och yrkesvägledande.

Utredningen föreslår att det ska skrivas in i skollagen om Elevhälsa, och vilka yrkesgrupper det ska vara och dess uppgifter. Utredningen betonar vikten av att i den statliga tillsynen av skolan ställa krav på kommunerna då det gäller såväl styrning som uppföljning och utvärdering av Elevhälsan. Det framhålls att en god generell miljö i skolan är viktig i arbetet för att ge särskilt stöd. Elever i behov av särskilt stöd utgör en kärnverksamhet för elevhälsans personalgrupper.

Regeringens proposition 2001/02:14 ”Hälsa, lärande och trygghet”

Regeringen föreslår att elevhälsan bildar ett eget verksamhetsområde där skolhälsovård, elevvård och specialpedagogiska insatser ingår. Arbetet med elevhälsa bör vara förebyggande och ha en hälsofrämjande inriktning. Myndigheten för skolutveckling fick därefter i uppdrag att föra ut innehållet i propositionen. Uppdraget innebar att föra ut kunskapen om sambanden mellan hälsa, lärande och trygghet.

Den nya skollagen 2011

År 2009 presenterade Skollagskommittén förslag till ny skollag som antogs av riksdagen 2010. Den ersatte skollagen från 1985. Den nya skollagen lyfter fram rektors ansvar för att leda och samordna arbetet i skolan. Skollagen innehåller vidare bestämmelser om att det ska finnas en elevhälsa som ska omfatta medicinska, psykologiska, psykologiska och specialpedagogiska insatser. För dessa insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator samt personal med specialpedagogisk kompetens. Elevhälsan ska främst arbeta förebyggande och hälsofrämjande, samt ge stöd till elever med ett särskilt ansvar för att undanröja hinder för varje elevs lärande.

Sekretesslagstiftning

Inom sekretesslagstiftningen har Psykologförbundet arbetat intensivt för att stärka sekretessen för psykologerna i skolan. Om psykologverksamheten kan ses som egen verksamhetsgren i skolan skulle det kunna innebära att psykologernas verksamhet kan få samma starka sekretess som idag råder för den medicinska delen av elevhälsan. Det senaste lagförslaget om sekretess för skolpsykologer är ”Skolans dokument – insyn och sekretess ” (SOU 2011:58).


I detta lagförslag har dock inte sekretessen för skolpsykologer förbättrats. I sitt remissvar uttalade Psykologförbundet stark kritik till utredningens förslag. Psykologförbundet menade att psykologernas verksamhet skulle omfattas av samma sekretess som hälso- och sjukvårdssekretess men fick alltså inte gehör för detta i lagförslaget. Trots ett stort arbete från förbundets sida är frågan inte ännu löst.

Tankar om framtiden…

Alltsedan 1946: års skolkommission har det skett en utveckling på många områden i skolan. Kommissionens mål att det skulle finnas tillgång till psykologer i skolan har till slut fått stöd i lagstiftningen. Behovet av skolpsykologer har under lång tid förts fram både lokalt och centralt.

Sveriges Psykologförbund uttalade 1997 i ett underlag till riksdagsmotioner:
”… Psykologens roll i skolan är betydelsefull och efterfrågad. Psykologisk kunskap om inlärning, barn- och ungdomsutveckling, konfliktlösning och mobbning, grupper och organisation, tillför skolan viktiga delar som berör elever och personal.

…Tillgång till psykolog i skolan skall vara en rättighet för både elever och personal”

Idag finns det en lagstiftning som tydligt talar om att det inom elevhälsan ska finnas tillgång till psykolog. Tillgången ser dock olika ut både mellan och inom kommuner. Innebörden av begreppet tillgång bör följas upp och analyseras för att säkra att elever och personal har tillgång till psykologer.

Psykologförbundet har en målsättning om 500 elever per psykolog. Med den nivån finns en god möjlighet att tillgodose skolans behov av psykologisk kunskap. Det skulle också ge en möjlighet att arbeta i enlighet med den nya skollagens intentioner, att arbeta förebyggande och hälsofrämjande, samt att ge stöd till elever och bidra till en bra arbetsmiljö i skolan.

Specialistutbildning och specialisttjänster Specialistutbildningen har fått ett ökat intresse bland skolpsykologer. Det finns en stor efterfrågan på kurser för att fördjupa och bredda kunskapsområdet. Det kan handla om att utreda och ge stöd till elever med svårigheter i inlärningen, konsultation och handledning till personal, arbete med organisation och ledarskap.

Förhoppningen är att det ska inrättas specialisttjänster för psykologer i kommunerna. Specialistpsykologen kan bidra med att leda och utveckla skolans arbete, arbeta med utvärdering och metodutveckling. Specialistpsykolog inom det pedagogiska området är helt i linje med den nya skollagen som betonar det förebyggande arbetet.

Utblick mot Europa

Sverige är ett bra föredöme internationellt sett när det gäller utbildning och legitimation. Men när det gäller psykologtäthet i skolan ligger Sverige jämförelsevis långt efter. Det är viktigt att följa den internationella utvecklingen inom skolpsykologin och att ta del av den erfarenhet och kunskap som finns på många håll.

Det finns även andra goda exempel att inspireras av vid en jämförelse med andra länder inom lagstiftning och i lönefrågan. I Norge finns t ex en särskild psykologlag och i flera länder inom EFPA har psykologer haft en bättre löneutveckling än svenska psykologer inom skolans område.

Referenser:

Psykolognytt 12/75

Psykolognytt 10/82
Bengt Göranson Profession på väg 1997
SOU 2000:19 Från Dubbla spår till Elevhälsa.
Proposition 2001/02:14 Hälsa, lärande och trygghet.
Gunilla Guvå Skolpsykologens rolltagande. 2001

Personförteckning

Guvå Gunilla
Göransson Bengt
Palmér Ingela
Sylvander Inga
Wiking Barbro


Förkortningar

EFPA                 European Federation of Psychologists´Associations
EVK                   Elevvårdskonferens
FUNKIS              Funktionshindrade elever i skolan
Lgr                     Läroplan för grundskolan
Lpf                      Läroplan för de frivilliga skolformerna
Lpo                     Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklasser och fritidshemmet
LTG                    Läsning på talets grund
Obsklass            Observationsklass
PBU                   Psykiatriska Barn och Ungdomsvården
SOU                   Statens offentliga utredningar
SÖ                     Skolöverstyrelsen

Ingela PalmérIngela Palmér, leg psykolog och specialist inom pedagogisk psykologi. Skolpsykolog i Rinkeby, Stockholm, 1972 – 2000. Chef för psykologenheten i Stockholm stad 2000 – 2009. Ledamot i styrelsen för Sveriges Psykologförbund 1989 – 2001. Medlem i Specialistrådet.

Ingela Palmér tar avstamp i skolpsykologins utveckling alltifrån 1940-talet till nutid. Hon beskriver bl.a. de lagar, föreskrifter och läroplaner som bidragit till och utformat psykologiska insatser i skolan, men även hur de tidigare psykologsamfunden och senare Sveriges Psykologförbund agerat i dessa frågor.

Vidare beskrivs de utredningar och rapporter som under senare tid legat till grund för hela skolans och även psykologfunktionens utveckling. Ingela har arbetat på central nivå i Stockholms stad och det bildar utgångspunkten för hennes beskrivning av hur utvecklingen tett sig i ett Stockholmsperspektiv och avslutar med reflektioner kring både den nya skollag som tillämpas sedan 2011 och hur man som skolpsykolog kan tänka om framtiden i såväl ett svenskt som ett europeiskt perspektiv.