2015-10-12

Psykolog inom Mödrahälsovård och Barnhälsovård under 20 år

av Karin Sidén

Innehåll

Tidiga psykologinsatser till nyblivna föräldrar och små barn ger resultat för hela livet
Start som psykolog vid Barnhälsovården
Psykologens plats i organisationen
Kunskapsutveckling och tillämpning i det kliniska arbetet
Riktade insatser

Organisationsförändringar

Psykologerfarenheter från barn- och ungdomspsykiatrisk klinik
Återkomst till Barnhälsovården
Fokus i det kliniska psykologarbetet vid Barnhälsovården
Reflektioner över avskedet till mitt yrkesliv som psykolog
Personregister/Förkortningar

Tidiga psykologinsatser till nyblivna föräldrar och små barn ger resultat för hela livet.

Att få uppdraget och uppmuntran att utforma ett bidrag till en personligt färgad historisk beskrivning av ett yrkesfält för psykologer gör mig stolt. Jubileumsskriften ”Från Pionjärskap till Professionalitet 1973-2013” med Birgitta Rydén som redaktör har varit min inspirationskälla. Denna skrift är resultatet av ett uppdrag från yrkesföreningen för psykologer inom mödrahälsovård och barnhälsovård.

En gedigen, välskriven, spännande sammanställning av olika bidrag från psykologkollegor över 40 år. Rekommenderas att läsas då den ger en mycket fullödig beskrivning av arbetsområdet med forsknings- och kunskapsutveckling samt organisationsförändringar utifrån den tidsperiodens samhällsutveckling i vid mening. Hög igenkänningsfaktor för mig!

Jag har ytterligare stärkts i skrivandet efter att först ha fått presentera min yrkeshistoria på ett möte för Seniorpsykologerna i södra regionen i oktober 2014. Alla har vi en viktig berättelse från vårt yrkesliv som är stärkande att delge för den egna identiteten och för yrkesgruppen.

Start som psykolog vid Barnhälsovården

Efter att under 10 år efter psykologutbildningen ha arbetat som arbetspsykolog inom yrkesinriktad rehabilitering vid bl.a. AMI i Malmö flyttade jag till Halmstad. 1986 började jag där min anställning som psykolog inom Mödrahälsovård och Barnhälsovård med uppdrag mot mestadels sju barnavårdscentraler. Psykologtjänsterna var då samtliga dimensionerade på 75 %! Ingen manlig psykolog fanns i verksamheten.

Mitt intresse för förebyggande psykologiskt arbete i ett tidigt skede i människans liv var stort, inklusive intresse för barnets psykiska och sociala utveckling och föräldraskapets förutsättningar och utmaningar både på ett individuellt och ett samhälleligt plan. Även om steget kunskapsmässigt var stort mellan arbetspsykologi och barn- och familjepsykologi kändes det mycket spännande och utmanande att damma av det som inhämtats från psykologutbildningen och suga in ny och aktuell kunskap och forskning från området. I psykologgruppen med två kollegor på arbetsplatsen i Halmstad och ytterligare fyra i länet fanns mycket erfarenhet, engagemang och drivkraft som stärkte och inspirerade mig. Min första utbildning blev i Griffith´s utvecklings-bedömning.

Det fanns hög tillit för vår kompetens hos samarbetspartners i primärvården även om vi fick gnuggas mot olika föreställningar och osäkerhet om vad en psykolog kunde bidra med. I Halland var från början konsultation till BVC-personal det enda möjliga resursmässiga arbetssättet som psykolog för att nå ut med specifik psykologisk kunskap, en oerhört viktig ingång för att berika och utveckla BVC-personalens kunskapsnivå på ett pedagogiskt, inkännande och respektfullt sätt i deras yrkesuppdrag till barnfamiljerna.

Psykologerna blev efter hand ett viktigt och nödvändigt komplement till det kliniska arbetet på barnavårdscentralerna och gav kontinuerlig handledning för att utveckla BVC-personalens yrkesroll i det psykologiska omhändertagandet på ett professionellt sätt. Föreställningen att psykologerna gjorde uppgifter gentemot barnfamiljerna som BVC-sköterskorna (och även deras arbetsledning ibland) tyckte att de själva egentligen skulle kunna, nyanserades efter hand.

Respekten för varandras yrkesspecialiteter utvecklades om än i olika takt. BVC-teamen som bestod av sjuksköterska, läkare och psykolog blev efterhand tämligen självklara i metodisk mening under begreppet Barnhälsovården. I praktiken varierade dock tillämpning, uppbyggnad och bevarande av denna professionella struktur ute på fältet och gör så faktiskt tyvärr ännu idag i södra Halland.

Psykologens plats i organisationen

När jag började som psykolog inom Barnhälsovården var den medicinska överbyggnaden och hierarkin i själva kunskapsfältet mycket tydlig. Av psykologerna krävdes mod, kompetens och organisatorisk fingertoppskänsla och skicklighet för att lyfta fram kunskaper och förslag på metodiska förändringar i det psykologiska omhändertagandet av små barn och den nyblivna familjen. Det var utmanande och spännande om vi även ibland tog oss för pannan i mötet med som vi tyckte ”gamla och förlegade uppfattningar”.

Närheten lokalmässigt till varandra i Halmstad var nödvändig för att få både kraft och inspiration till att fortsätta att bidra till kunskapsutvecklingen och att härbärgera känslor vid upplevt motstånd och motgång. Under 1980- och 90-talet hade vi i Halland, som jag nu idag ser det, barnhälsovårdsöverläkare som var engagerade i psykologernas bidrag i metodutvecklingen för Barnhälsovården i länet och i det psykologiskt förebyggande arbetet gentemot den nyblivna familjen.

Psykologerna tillsammans med överläkaren träffades regelbundet flera gånger under året för halv/heldagskonferenser för kunskapsutbyte och idéskapande i metodutvecklingsarbetet. Flera gånger fick psykologerna uppdrag att utveckla delar av utvecklingskontrollerna på BVC. Vi förväntades och uppmuntrades självklart att också ta ansvar för att implementera metoder hos BVC-personalen.

Under 90-talet fick vi psykologer i Halmstad/Laholm/Hylte med vår numerärt lilla arbetsgrupp en direkt placering under en tjänsteman på förvaltningen. Denna hade stort engagemang i Barnhälsovården; intresse och respekt för psykologernas kunskap; tydliga vägar till konstruktiv påverkan av resursfördelning och arbetsupplägg på barnavårdscentralerna. Våra önskningar om angelägen fortbildning och handledning för våra uppdrag blev oftast tillgodosett. Vi hade medvind för detta mesta i vårt arbete och det gav en viktig bekräftelse och energi.

Under 90-talet kom också Mödrahälsovårdens arbetsledning i Halmstad att önska mer av psykologernas insatser såväl till blivande föräldrar som med konsultation och handledning till barnmorskorna. Det var mycket spännande och utmanande att få utveckla samarbetet med denna yrkesgrupp och medvetandegöra området – graviditetens psykologi.

Kunskapsutveckling och tillämpning i det kliniska arbetet

Under denna tidsperiod blommade också verkligen arbetet på nationell nivå i vår yrkesförening. De årliga nationella konferenserna gav mycket stimulans, utbyte, kontakter och ny kunskap. Inte minst från storstadsregionerna med universitetsanknytning. Det var inspirerande för oss i ”lilla Halmstad” med landsbygd in på knuten.

När jag började mitt psykologarbete i mitten på 8o-talet i Halmstad hade införandet av föräldragrupper på mödravårds- och barnavårdscentraler nyligen startat. Psykologens kunskaper om gruppmetodik var efterfrågad precis som vår närvaro i föräldragruppen när fokus var på t.ex. spädbarnets psykiska utveckling. Utvecklingsbedömningar och identifiering av barn med särskilda behov efterfrågades. Självklart också ”föräldrastöd” som kunde innebära många skiftande uppdrag i vårt ”barfotaarbete” vid hembesök hos barnfamiljerna.

Under 80- och 90-talet ville psykologerna också omvandla all avgörande psykologisk kunskap och forskning som nu var uppenbar inom områdena anknytningspsykologi, graviditets-psykologi, spädbarnets tidiga utveckling, affektreglering, familjepsykologi mm. Engagemanget var stort inför att föra ut kunskap, behandlingsmetoder; samverka med andra aktörer kring småbarnsfamiljen som på alla sätt skulle gynna barnets psykiska utveckling och stärka föräldraskapet. Peka på och försöka minska hinder i både stort som smått som kunde bromsa ett psykologiskt gynnsamt och förebyggande betraktelsesätt i barnens och familjen perspektiv.

Vi fortbildade oss mycket – även utanför arbetstid! Vi fick tillgång till handledare som Lisbeth Brudal, Pia Risholm Mothander m.fl. som gav oerhört viktig kunskap och inspiration i vårt arbete. Psykologerna höll kurser i graviditetspsykologi, barnets tidiga utveckling, anknytningspsykologi till personal inom Mödra- och Barnhälsovård. Oftast mycket uppskattat vilket gav bekräftelse på att vi bidrog till en viktig kompetensökning.

Riktade insatser

Olika så kallade riktade insatser gjordes i föräldragruppsarbetet som komplement till den generella föräldrautbildningen. Själv blev jag uppmuntrad att starta föräldragrupper riktade mot blivande tvillingföräldrar tillsammans med en barnmorska. Mycket stimulerande och uppskattat, inte minst av tvillingföräldrarna. Efter några år sammanställde jag metod, genomförande och utvärdering i en Folkhälsorapport för Landstinget Halland. Denna rapport blev en del inför min specialistkompetens i klinisk psykologi. Många psykologer inom Mödrahälsovård och Barnhälsovård i Sverige har särskilt bidragit med forskning och metodutvecklingsarbete genom åren.

Under denna tidsperiod, 80- och 90-talet, på basis av kunskapsutvecklingen kring barns sårbarhet och utsatthet, startades i Halmstad en samverkan med andra samhällsinstanser som barnomsorg, skola, socialtjänst, barn- och vuxenpsykiatrin, polis. Psykologer från barnhälsovården var med om att utforma handlingsplaner och vägledning vid misstanke om misshandel och sexuella övergrepp.

Flera års påverkansarbete krävdes för att få politiker vid primärvården i Halmstad att beakta att erbjudande om deltagande i så kallad spädbarnsverksamhet med samspelsbehandling skulle vara en oerhört viktig insats för mor-barnparets psykiska utveckling när oro, rädsla, osäkerhet och sårbarhet i psykologisk mening var stor. Psykologerna åkte på spädbarnskonferenser för att inhämta kunskaper, få argument för samspelsbehandlingens viktiga förebyggande effekt mot störningar i den känslomässiga utvecklingen, få idéer om hur en verksamheten konkret skulle kunna byggas upp.

Efter en överenskommelse mellan primärvården och kommunen i Halmstad om delat ekonomiskt ansvar kunde en spädbarnsverksamhet med samspelsbehandling, ”Junogården”, startas i projektform i slutet av 90-talet, men lades tyvärr ner efter en tid. En modifierad variant, ”Lindan”, skapades i Hylte kommun och finns av allt döma kvar idag även om det i strikt mening inte är en verksamhet med samspelsbehandling. Någon behandlingsverksamhet för samspelsbehandling som en mellanvårdsform finns ännu inte idag i Halmstad anmärkningsvärt nog. Det är upp till varje psykolog ”att göra så gott man kan” inom de resurser man har.

Organisationsförändringar

I slutet av 90-talet började en decentralisering av primärvårdens verksamhet. Alla professioner skulle gå in under vårdcentralernas tak och med medicinskt huvudansvar. Inga små separata enheter oavsett eventuella fördelar skulle finnas. Psykologerna vid Mödrahälsovården och Barnhälsovården i Halmstad/Hylte/Laholm var inget undantag. Vår tidigare placering under en tjänsteman på förvaltningsnivå med visst verksamhetsansvar i den operativa verksamheten var uteslutet trots vår grundliga argumentation med förvaltningsledningen.

Jag var facklig förtroendeman för Sveriges Psykologförbund och kämpade hårt. I ett första skede sorterades vi in under mödrahälsovården med överläkaren, en gynekolog, som chef. Denne tog sitt uppdrag som förvaltare. Enligt min mening fanns det dock i den nya arbetsledningen inget större intresse för barns utveckling och föräldraskap i psykologisk mening, uppmuntran till att vidga vår psykologiska kompetens, diskutera metodutveckling, inspirera till fortbildningsinsatser för annan personal. Med sorg i sinnet började jag konstatera att mitt stora engagemang för psykologuppdraget inom mödrahälsovård och barnhälsovård starkt skulle påverkas och begränsas av organisatoriska beslut.

När sedan avgörandet kom med att varje psykolog lokalmässigt skulle placeras ut på en vårdcentral, men med fortsatt uppdrag åt flera barnavårdscentraler, blev konsekvenserna uppenbara för mig. Den nära kollegiala arbetsgruppen skulle brytas upp. Organisatoriskt skulle varje psykolog få ny chef; uppbrott ske från gemensamma behandlingsrum, lekobservationsrum, testmaterial, bibliotek m.m. och inte minst förlust av ett dagligt kollegialt stöd och påfyllnad när man varit ute på fältet i sitt ”ensamarbete”.

Inspiration till kunskapsutveckling, fortbildningsinsatser, metodutveckling skulle riskera att minska utan denna fysiska närhet till psykologkollegor och barnhälsovårdsöverläkare. Arbetet att förankra våra gemensamma initiativ hos fyra olika chefer eller fler kändes oöverkomligt.

Psykologerfarenheter från barn- och ungdomspsykiatrisk klinik

Under några år såg jag mig om efter annat psykologarbete även om mitt hjärta slog för uppdraget inom Mödra- och Barnhälsovård. Efter olika försök att få annat kliniskt arbete med barn fick jag till sist arbete inom barn- och ungdomspsykiatrin i Halmstad. Personligen hade jag börjat forma en önskan att fortbilda mig inom barnpsykoterapi. Dåvarande överläkaren och chefen för BUP såg värdet av min erfarenhet från barnhälsovården och min specifika kunskap om barnets tidiga utveckling och föräldraskapets viktiga funktion. Vi hade också samarbetat väl kring att få till stånd en spädbarnsverksamhet i Halmstad.

Jag stannade 10 år vid BUP. Kunskaps- och erfarenhetsmässigt berikande i många avseende. Möten med barnen och deras familjer ger alltid en lärdom och insikt om hur olika förutsättningar vi har för att undanröja hinder och växa som människa – liten som stor. Teamarbete med olika närliggande professioner gav viktig erfarenhet av både gott samarbete och draghjälp som besvärande motstånd och konkurrens.

Under mina år på BUP förändrades ledarskapet och vårdideologin styrdes upp mot ett mer biologiskt/medicinskt synsätt. Barn-psykoterapi och familjeterapi hamnade långt ner som ändamålsenliga behandlingsformer enligt ledningen. All psykologisk problematik hos barn under 6 år ansåg man skulle oavsett svårighetsgrad utredas och behandlas på primärvårdsnivå och av psykolog vid barnhälsovården.

Mina önskemål om fortbildning för behandlingsarbete utifrån anknytningsteori och traumateori avslogs. I min övertygelse som psykolog blev det obalans i BUP:s behandlingserbjudande. Mitt beslut blev självklart. Jag ville söka mig tillbaka till mitt tidigare verksamhetsområde där jag hoppades att min kompetens var efterfrågad.

Återkomst till Barnhälsovården

Till min stora glädje fanns en obesatt tjänst inom barnhälsovården i Halmstad. Ville man ha en psykolog som var över 60 år? Var jag tillräckligt uppdaterad på kunskapsområdet? Var jag beredd att gnuggas mot den organisatoriska form som jag valt bort för 10 år sedan?

I augusti 2011 tackade jag ja till en 50% tjänst riktad till barnavårdscentraler tillhörande två vårdcentraler i Halmstad kommun. Jag var ytterst tacksam. Inte minst då jag också förstod att jag på sikt skulle kunna avsluta min yrkeskarriär inom ett arbetsfält där jag kände stort engagemang och där det också fanns respekt för mitt yrkeskunnande, mina bedömningar och prioriteringar i det förebyggande arbetet. Att jag fick 15 % löneökning blev också en bekräftelse på det senare.

Primärvården, nu kallad Närsjukvården, hade under dessa 10 år gjort olika förändringar för psykologerna vid vårdcentralerna i Halmstad, Hylte, Laholm. Psykologresurser hade tillkommit för att motsvara riktlinjer och behovet av insatser för vuxna. På vissa vårdcentraler var det psykologtjänster som omfattade hela åldersspannet av patienter från nyfödd och till livets slut. Även inkluderat psykologinsatser till gravida. Ett brett kompetensområde och uppdrag som självklart ställde krav på stöd till psykologerna från arbetsledning vid behov av prioriteringar.

På några vårdcentraler vidgade ledningen uppdraget för psykologen inom barnhälsovården till att också omfatta barn och ungdomar upp till 16 år efter överföring av patienter med ”lättare” problematik från BUP. För min del blev målgruppen som det egentliga uppdraget som barnhälsovården har dvs. 0-6 år. Mödrahälsovården i södra Halland inrättade en egen psykologtjänst som skulle vara resurs till blivande föräldrar.

I norra Halland blev psykologerna inom Närsjukvården organiserade under Hälsa och Rehab tillsammans med andra paramedicinska yrkeskategorier. Under perioden hade också det fria vårdvalet införts i Halland och många privata vårdcentraler med barnavårdscentral och egen eller kontrakterad psykolog hade tillkommit.

Det övergripande metodiska ansvaret för barnhälsovården i Halland finns numera i Barnhälsovårdsenheten med en barnhälsovårdsläkare, vårdutvecklare (barnsjuksköterska) och sekreterare. Ingen psykolog finns i enheten. Ej heller adjungerad. Detta till skillnad från andra regioner i landet där psykologerna har en självklar delaktighet i övergripande frågor. Direkt anade jag begränsade möjligheter att med psykologkollegor i vardagsarbetet dela frågor och ha utbyte.

En handledningsgrupp fanns dock som jag direkt fick delta i och det blev oerhört stimulerande med handledaren Christopher Gibson. Efterhand fick vi psykologer på offentliga vårdcentraler träffas någon gång per termin för utbyte av erfarenheter och frågeställningar i vårt arbete. Tidigt bestämde jag mig dock för att ha måttliga ambitioner och krav på mig själv att driva organisationsfrågor. Det fanns många yngre krafter som var beredda.

Fokus i det kliniska psykologarbetet vid Barnhälsovården

Jag grep mig an det kliniska arbetet på barnavårdscentralerna med nyväckt inspiration. Jag märkte att mina ”gamla” kunskaper och verktyg inte var så oslipade utan dög mycket väl. Min nu långa yrkeserfarenhet var en stor tillgång i konsultationsarbetet till BVC-personalen. Även till andra personalkategorier på vårdcentralen när behov uppstod kring barn och föräldraskap.

Mitt huvudfokus i arbetet förutom konsultation blev det direkt klientcentrerade med föräldrasamtal inkl. rådgivning, stöd, behandling inom ramen för uppdraget i Barnhälsovården, liksom barnbedömningar medelst utredningar, lekobservationer och samspelsobservation av relationen barn/förälder med interventioner. Direkt fick jag också uppdraget att införa EPDS-screening för att identifiera nyblivna mammor med depressionssymtom, vilket ännu inte gjorts på dessa barnavårdscentraler.

Detta kändes mycket tillfredsställande enligt min och professionens övertygelse och enligt nationella riktlinjer. Gensvaret och intresset från sjuksköterskorna var stort efter introduktion av metoden, regelbunden handledning och konsultation samt möjlighet till direkt erbjudande om psykoterapeutiska samtal hos mig när behovet var tydligt. Flera uttryckte det som en kvalitetshöjning av arbetet att få utveckla sin kunskap och sitt bemötande av nyblivna mammors psykiska reaktioner.

Att försäkra att vårdkedjan höll med läkarkonsultation/ medicinsk behandling vid behov var en viktig del i upplägget. Jag betonade värdet av att ha regelbundna BVC-team med sjuksköterska, läkare och psykolog för arbetsplanering och konsultation. Min ambition var att ge tyngd och respekt i vårt uppdrag på barnhälsovården såväl inom arbetslaget som på vårdcentralen.

En viktig del i mitt arbete med barn och barnfamiljer var också den nära samverkan med vårdgrannar som barnhabilitering, barnpsykiatri, logopedmottagning, barnmedicin samt barn-och ungdomsförvaltning, socialförvaltning, polis m.fl. Både i det individuella fallet som i övergripande frågor. Jag anser att psykologer inom barnhälsovården är viktiga ambassadörer och ”dörröppnare” för att se barnets perspektiv, behov och rättigheter gentemot andra aktörer.

Reflektioner över avskedet till mitt yrkesliv som psykolog

1 december 2013 gick jag i pension vid 65 års ålder. Ett beslut jag hade övervägt under ett års tid. Önskemål från arbetsledningen och arbetskamrater var att jag skulle fortsätta, vilket självklart var smickrande. Visst kände jag stor tillfredsställelse och meningsfullhet i det direkta arbetet med barn och föräldrar. Samarbetet med BVC-personalen var givande på många sätt. Dock var jag mig nöjd med och ibland irriterad över ständiga organisatoriska förändringar som enligt min mening baserades på alltför kortsiktiga beslut hos politiker och arbetsledning.

Jag kände mig tillfredsställd med mitt yrkesliv som psykolog efter 41år och mycket tacksam över att kunna få avsluta det inom ett område som så tydligt tagit till vara min kompetens och mitt engagemang. Tidiga psykologiska insatser till det nyfödda barnet och dess föräldrar under småbarnsåren utifrån bl.a. anknytningspsykologisk teori ger god effekt på den psykiska hälsan över tid enligt min övertygelse.

Kunskapsbaserad, klok och generös resursfördelning tidigt i livet i ett folkhälsoperspektiv är ”lönsamt” för såväl individ som familj och samhälle. Som pensionär fortsätter jag att engagera mig i frågor som rör professionen, med den frihet det nu innebär, genom Seniorpsykologerna, tidigare kollegor, litteratur, tidskrifter, samhällsdebatt. Som volontär är jag sagoläsare inom förskolan i projektet ”Allas barnbarn” samt även flyktingguide för en barnfamilj från Syrien. Jag får fortsätta att möta barns glädje och spontanitet.

Slutligen vill jag på ett personligt plan uttrycka stor tacksamhet för att möjligheten gavs för mig – som för många andra barn tillhörande arbetarklass födda på 40-talet och senare – att tillgången till fri utbildning för alla blev ett politiskt motto. Jag fick och tog tillvara detta för att utbilda mig till psykolog och jag är tacksam för att jag fick möjligheten att utveckla mig i ett yrke som jag tror har stämt väl med mina personliga egenskaper och grundvärderingar.

 

Personregister

Brudal Lisbeth, 5
Risholm Mothander Pia, 5
Rydén Birgitta, 2

 

Förkortningar

BHV                    Barnhälsovården

BUP                     Barn- och Ungdomspsykiatri

BHV                    Barnhälsovården

BVC                    Barnavårdscentral

EPDS                   Edinburgh Postnatal Depression Scale

MHV                   Mödrahälsovården

MVC                   Mödravårdscentral

PBU                     Psykiatriska Barn- och Ungdomsvården

Karin SidénKarin Sidén Psykolog- examen vid Lunds universitet 1975, psykologlegitimation 1978, specialist i klinisk psykologi. Psykolog vid Arbetspsykologiska Utvecklingsgruppen AB och Arbetsmarknadsinstitutet 1973-1985. Psykolog vid mödra- och barnhälsovården i Halmstad 1986-2001 samt 2011- 2014. Psykolog vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken 2001-2011.

Karin Sidéns bidrag heter ”Psykolog inom Mödrahälsovård och Barnhälsovård under 20 år” Efter tio år som arbetspsykolog inom yrkesinriktad rehabilitering vid bland annat AMI i Malmö flyttade Karin till Halmstad 1986 och började som psykolog inom mödra- och barnhälsovården med uppdrag mot sju barnavårdscentraler.

Intresset för förebyggande psykologiskt arbete i ett tidigt skede i barnets liv var stort och psykologerna blev efter hand ett viktigt komplement till arbetet på BVC med bland annat handledning, konsultation, föräldragrupper och även hembesök. Mot slutet av 90-talet decentraliserades dock primärvårdens verksamhet, alla professioner skulle ingå under vårdcentralernas tak och med medicinskt huvudansvar.

Den tidigare självständigheten med egen enhet under en tjänsteman på förvaltningsnivå försvann, trots betydande försök att finna andra lösningar. Efter tio år lämnade Karin mödra- och barnhälsovården och sökte sig till BUP där hon arbetade till 2011.

Men ett förändrat ledarskap och annan vårdideologi gjorde att hon sökte sig tillbaka till barnhälsovården, det vill säga sitt tidigare område, där hon arbetade till 2014