2015-10-12

Psykolog – varför?
Och hur blev det?

Birgitta Rydén

En berättelse om sitt arbete som psykolog under fem decennier. Hon ger här en tillbakablick över sin mångskiftande verksamhet som psykolog. Hon började som barnpsykoterapeut på Stefansgården i Göteborg 1960, var med om att bygga upp en barnpsykologisk enhet vid barnkliniken i Uddevalla.

Och på konsultbasis ett “psykologiskt laboratorium" vid psykiatriska kliniken i Vänersborg med fokus på utredningar av vuxna.

Innehåll

Yrkesvalet
1960-talet
Barnpsykoterapeut
Psykologkonsult
Omorganisation av barnpsykiatrin 1965

1970-talet
Psykolog inom barnhälsovården, senare också mödrahälsovården.
Projekt
Psykologisk expertis i utredning.
Fortbildning för oss psykologer

1980-talet
Utbildningsinsatser utförda av psykologerna
Korttidsterapi med barnet
Samverkan
Projekt
Privatmottagning med individuell psykoterapi

1990-talet
Organisationsförändringar
Utbildnings - och handledningsinsatser i början av 90-talet

2000-talet till 2015
Psykoterapi och handledning
Redaktör
Personregister
Förkortningar

 

Yrkesvalet

Yrkesvalet var inte en självklarhet. Kulturområdet drog, både musiker och trädgårdsarkitekt var tänkbara val, men parallellt fanns ett engagemang för arbete med barn och utsatta människor. Under gymnasiet hade jag sommarjobbat inom sjukvården både som sjukvårdsbiträde vid dåvarande Vasa sjukhus, för äldre sjuka och som övervakare vid epidemisjukhuset under den svåra polioepidemin i början av 1950-talet.

Första sommaren efter studenten arbetade jag som, det man idag skulle kalla personlig assistent hos en av polio svårt handikappad mor till tre små pojkar. Utbildning till ett vårdyrke blev alltmer självklart och då var det medicinstudier som lockade mest. Som ”latinare” behövde jag komplettera mina betyg med naturvetenskapliga ämnen.

I sista ring på gymnasiet föreslog en yrkesrådgivare mig att bli tandläkare med inriktning på barn med både tandläkarutbildning och studier i barnpsykologi. Nu kan jag ana att det fanns politiska styrmedel i denna satsning på yrkesrådgivning. Det fanns nog inte många barntandläkare i landet vid den här tidpunkten. Jag vet inte om hennes förslag gav någon genklang i mig, men någonstans väcktes en nyfikenhet. 

En studiekamrat skulle läsa pedagogik våren 1955 med en kurs i barn- och ungdomspsykologi. Jag blev intresserad och tenterade för mitt första betyg i pedagogik. Det var här som min resa fram till psykologyrket började. Kursen leddes av Olof Magne och Karl-Gustaf Stukát, engagerade pedagoger som skulle bli några av våra mest namnkunniga inom området. De var entusiastiska och engagerande lärare och förmodligen var jag en intresserad elev. Olof Magne tyckte att jag skulle passa till barnpsykolog och visste vilken utbildning som krävdes.

Utbildning till psykolog

På hösten 1955 läste jag praktisk filosofi och etik. Etiska spörsmål engagerade mig och socialpsykologi och djupdykningar i kulturantropologi och etnologi med olika syn på sexualitet, familjebildande och barnafödande, barnuppfostran och samhällsbildning. Vi läste Margaret Mead och Ruth Benedict, men inte minst tre intressanta böcker skrivna av min lärare, docenten i praktisk filosofi, Sven Wermlund: Människan som samhällsvarelse, Samvetets uppkomst och Det religiösa språket. Studierna gav mersmak och jag gick vidare till teoretisk filosofi för professor Ivar Segelberg. Här visade sig den manliga sidan av filosofin. Det var mest manliga studenter här och de älskade att disputera logiska spörsmål in absurdum.

Mest spännande var Segelbergs postseminarier på det lilla kaféet vid Götaplatsen där professorn i kretsen av sina lyssnande studenter fortsatte sina penetreringar av olika ämnen. Det som stannat kvar från de studierna är, förutom att jag blev ganska uttråkad av logik, de norska filosoferna Arne Naess och Harald Ofstad och jag tror att vi också diskuterade något paper av Hans Skjervheim.

Det var uppmuntrande att läsa två-betygskursen i pedagogik. Nu blev det verklighet i kontakten med barn och ungdomar i en rejäl utbildning i testmetodik. Vi var ute i skolor och testade både individuellt och i grupp, med test som Terman-Merrill, Leiter, Minnesota Assessment och många andra. Vi fick en gedigen förståelse för testkunskap och en träning i observationsteknik men också i ett fungerande förhållningssätt i relationen till barnet. Det ingick praktik på någon barninstitution och jag hade förmånen att göra den hos psykolog Sigurd Dvoretsky på barnpsykiatriska kliniken och mottagningen i Frölundaborg.

Detta var sommaren 1956. I testrummet i källaren fanns rikligt med testmaterial. Det fanns "one way screen", där jag kunde följa Sigges testningar med barn och ungdomar och han kunde observera mig när jag testade. Det blev en gedigen praktisk träning och ett möte med barn med speciella svårigheter. Jag fick kunskaper i för mig nya test, t.ex. de hjärnskadetest som användes vid den tiden: Benton och Bender samt projektiva test.

På hösten 1956 väntade jag mitt första barn och ville skjuta upp studierna till efter den planerade föräldraledigheten. Jag vikarierade som hjälpklasslärare några månader under graviditeten. Utbildningen i ämnet psykologi påbörjades hösten 1957. Dessutom läste jag sociologi för bl.a. professor Edmund Dahlström. Knut Larsson var tillförordnad professor i psykologi, då John Elmgren för tillfället var tjänstledig. Vi höll till i det gamla rucklet, på Södra Vägen i Göteborg, och Knut Larsson höll redan då på med sina råttexperiment i källaren. Jag minns en diskussion med honom om vikten av att få väl utbildade psykologer i ett framtida samhälle, inte bara väl utbildade utan också bildade.

Sedan blev det studier i psykologi för professor John Elmgren, som ibland föreläste på franska – han ansåg att psykologistudenterna skulle behärska franska. Framför allt var det när han föreläste om Pierre Janet  och dennes skrifter, bl.a. L´ Amour et La Haine. Elmgren hade några år tidigare givit ut Pierre Janets psykologi (1953), om dennes psykologiska tänkande med dissociationsteorin och begreppet det undermedvetna och vad om händer i psyket i och med ett trauma.

Jag minns att detta gjorde intryck och att jag fördjupade mig i Janets arbeten.  Elmgren intresserade sig också för Rorschach-testet och bjöd in en av de bästa Rorschachkännarna, en kollega från Berlin, för fördjupningsseminarier. Inte minst lärorik var Gösta Fröbärjs kurs på lic-nivå. Vi testade varandra och funderade mycket över projektiva test, bl.a. TAT (Themativ Apperception Test) och CAT som användes inom barnpsykiatrin.

Psykologistudierna blev en invigning till en bred kompetens och jag gläder mig åt att jag fick vara med i en tid när det fortfarande fanns det gammaldags akademiska lärdomsidealet som John Elmgren företrädde. Visst, han skrämde många och det var inte tal om jämställdhet mellan studenter och professor. Men jag upplevde att kvinnliga och manliga studenter var jämställda i hans ögon. Han förmedlade en vördnadsfull inställning till pionjärerna i psykologi och den vetenskapliga traditionen från Wundt. Han var själv minnesforskare  (Elmgren, J. 1959. Minne och inlärning).  Han var också intresserad av personlighetspsykologi och kunnig i faktoranalys som statistisk metod (Elmgren, J. 1955). Psykologisk faktoranalys med förord av L. L. Thurstone).

Vi läste H.J. Eysencks The Structure of Human Personality (1952). Trots motstånd väcktes intresse för statistiska metoder och särskilt faktoranalytisk ansats. Min sista individuella “tenta” i psykologi inför fil.kand-examen hade jag för Elmgren och jag var mycket nervös inför den. Men jag minns fortfarande det spirituella samtal som tentamenstunden innebar och hur han avslutade med att föreslå att jag skulle bli en av hans doktorander.Han tyckte att jag skulle vara lämplig för barnpsykologisk forskning. Varför inte med CAT-testet? Det kom att dröja 44 år till min disputation, då i Lund och med annat ämnesval.

Praktik

För att godkännas som biträdande psykolog av Sveriges Psykologförbund krävdes praktik inom minst två olika psykologiska verksamheter. Mina två områden blev arbetspsykologi vid Psykotekniska institutet i Göteborg och barnpsykologi vid barnpsykiatriska kliniken. På Psykotekniska institutet var det en god arbetssämja mellan anställda och oss praktikanter och jag trivdes. Vi tränades i många olika utrednings- och testmetoder både med grupper och i individuella undersökningar. Här var det vuxna som var målgruppen och det vidgade mina erfarenheter.

Jag gjorde egna utredningar och testningar med klienter och gav förslag på yrkesinrikt-ning under handledning med ingående diskussioner om lämplighet för ett yrke, en arbetsinsats och möjligheter på arbetsmarknaden. Nu 55 år senare minns jag fortfarande att jag funderade mycket över varför flera kvinnliga arbetssökande föreslogs bli modister. Ett annat minne är från diskussioner bland personalen om olika yrkesvalskriterier och vad som krävdes för att kunna rekommendera vissa yrken. B.a. nämndes perceptgenetiska test och forskningen kring dem i Lund och vad som kunde avslöjas på subliminal nivå vid sådana undersökningar, något som intresserade mig.

Praktiken inom barnpsykiatrin förlängdes genom ett vikariat. Det blev en gedigen utbildning i sandlådetestet av Birgitta Steg som var utbildad vid Erica-stiftelsen. Småbarnstest som Merrill-Palmer och Gesells spädbarnstest fick jag lära mig och det ingick i arbetsuppgifterna som vikarie att vara konsult på barnkliniken där jag observerade spädbarn. Jag minns väl den mörkgröna fyrkantiga lådan med handtag som jag bar med mig till kliniken för att testa barn under 1 år. Det var en positiv upplevelse att få kontakt med babyn, fånga hans/hennes intresse och få gensvar. Jag tyckte om klinikmiljön. Det fanns en nyfikenhet, inte minst från läkargruppen, på vad psykologen kunde bidra med. Nu var det år 1959.

Varje lördag fram till klockan två var det konferens på barnpsykiatriska kliniken i överläkarens stora tjänsterum. Elis Regnér, chef för kliniken, var en kunnig kliniker och humanist och god vän med den välkände socialpediatrikern i Borås, Bertil Söderling, som många lördagar var gäst hos oss. Jag fick ta del av en djupt förankrad klinisk kunskap och och det fanns intresse och engagemang för oss unga psykologer från dessa erfarna barnläkare som båda hade respekt för dynamiken i familjen i sitt samhälleliga sammanhang och aldrig såg det enskilda barnet som den ende bäraren av proble-matiken.

Det lärde mig mycket och det gav mig en psykodynamisk grund att stå på. Men det fanns spänningar i läkargruppen. Särskilt bland de unga fanns en stark tilltro till diagnoser och medicinering. Från deras håll var det särskilt intressant när jag som psykolog hade fått fram några tecken på hjärnskada i testningar. Även intelligenskvoten var viktig i deras bedömning.

Överläkaren hade tilltro till mig och jag fick vissa speciella uppgifter både inom slutenvården och polikliniken. Jag minns fortfarande uppgiften att relatera till den 9-åriga flickan, som man misstänkte hade varit sexuellt utsatt, genom att sitta hos henne på kvällarna när hon lagt sig och i samtal försöka nå fram till sexuella erfarenheter och också ge sexualupplysning. En svårt anorektisk pojke i tidig pubertet promenerade jag med i Slottsskogen för att få till ett samtal, som tidigare inte fungerat vid fasta tider.

Och jag minns den 14-årige pojken som kom till polikliniken i förtvivlan efter det att hans föräldrar förbjudit honom kontakt med sin flickvän. Hans sorg och starka uppror mot föräldrarnas rigida och moralistiska syn på förälskelsen som de endast såg som för tidig sexuell debut. Han menade att de inte förstod vad "riktig kärlek" var.

1960-talet


Barnpsykoterapeut

1960 på hösten blev en tjänst som barnpsykoterapeut vakant på Stefansgården, en behandlingsinstitution med barnavårdsnämnden som huvudman. Man kan säga att Stefansgården var ett göteborgskt Erica-stiftelsen. Patienterna remitterades från barnpsykiatrin och de barnpsykoterapeuter som arbetade där hade antingen utbildning vid Erica-stiftelsen eller varit i London hos Anna Freud, Melanie Klein eller praktiserat hos Margaret Loewenfield.

Min dotter, det andra barnet, närmade sig 1-årsdagen och jag var beredd att försöka få ett arbete, när överläkaren Elis Regnér frågade om jag ville ta tjänsten som barnpsykoterapeut. Han menade att jag hade personliga egenskaper som lämpade sig väl för en sådan tjänst.

Jag antog erbjudandet och blev anställd på 75 %. Jag försäkrade mig om handledning och fick "sitta i box" hos erfarna kolleger, bl.a. hos Kerstin Andersson som hade utbildats på Erica-stiftelsen bl.a. hos Gudrun Seitz. Jag fick en gedigen handledning av henne och av Emma Antonsson som var engagerad i Melanie Kleins teorier och höll på med en uppsats utifrån Hanna Segals Introduction to the work of Melanie Klein (London 1964).

Jag fick stor kunskap under de här åren och den kryddades genom individuell handledning av psykoanalytikern Klas Guettler som reste till Stefansgården från Stockholm för att handleda några av oss i Göteborg.Vi följde Erica-modellen med teamarbete: en kurator som samtalade med föräldrarna, psykologen var psykoterapeut åt barnet och barnpsykiatrin vid kliniken som remitterat hade det medicinska ansvaret.

Virginia M. Axline med böckerna Play therapy and Dibs in search of self inspirerade mig. Carl Rogers med client-centered psykoterapi, Frederick Allens relationsbaserade approach och Gudrun Seitz metod som senare beskrevs av Barbro Olofgörs och Ulla Sjöström blev viktiga  även för senare arbete med barn och familj. Vi diskuterade jagstärkande psykoterapi, Inga Sylvanders fallbeskrivning och en artikel av Klas Guettler.Vi läste och lärde om grupp-psykoterapi med barn, bl.a. Gertrud Olssons arbete med barn inom PBU i Stockholm, och vi följde vad som hände och utvecklades vid Tavistock clinic i London. Jag hade stor nytta av Anna Freuds Jaget och dess försvarsmekanismer 1952) och hennes handbok i barnpsykoterapi.

Vi var två psykologer som hade gruppsykoterapi med 5-6-årsbarn, en utmaning som visade nödvändigheten av "stenkoll" för att hålla ihop en grupp med 6 små deltagare i förskoleåldern. Jag minns den gången när någon i gruppen hade sett att ett fönster inte var reglat upptill och på nolltid var alla ute på Karl Johansgatan i Göteborg. Jag är nu lycklig över att ingen av last- och skåpbilarna som barnen hade gömt sig under startade innan vi lyckats dra ut dem och lockat dem tillbaks till terapirummet. De här små utagerande barnen drog nytta av gruppterapin och kunde så småningom relater åldersadekvat till både jämnåriga och vuxna.

De här fem åren lade grunden till en psykoterapeutisk kunskap och förmåga till tålamod, lyssnande, bekräftande av små tecken och tro på att allt är möjligt när det gäller människors psykiska utveckling. Jag minns de stora utagerande pojkarna och hur jag lärde mig att hålla dem kvar i terapirummet och som, efter ett långsiktigt och tålmodigt arbete och tydliga gränser för utagerande beteenden, till sist kunde sitta och samtala om sin syn på sig själv, sina närmaste och skolan.

Vi satte inga bokstavsdiagnoser men Elis Regnér satte sin diagnos: "Ångest-Aggressionsneuros" på många barn, ibland på utagerande bråkiga, ibland på mycket ängsliga barn. Nu kan jag tänka att det fanns mycken klokhet bakom denna diagnos som gick direkt på affekterna och vad som missas i affektutvecklingen i samspel med omgivningen.

Jag minns också den 5-åriga flickan som rent konkret var så modersbunden att hon aldrig lämnade moderns kropp, men som efter träget arbete, inspirerat av Gudrun Seitz metoder, där små, små rörelser noterades och bekräftades på golvet just innanför dörren – längre gick det inte att få med flickan. Efter ett och ett halvt års terapi kunde hon börja i förskolan och det gick bra för henne. Mamman, i samtalet med kuratorn, hade arbetat med sin identitet som mor och sina skuldkänslor. Mor och dotter kunde sedan relatera som man förväntar sig.

Och den adopterade pojken på 8 år, liten till växten och oglad. Modern sökte för honom eftersom han inte svarade på tilltal, aldrig ville leka med någon eller någonting och kom bort sig i skolan. Det gick att skönja en besvikelse hos modern i relationen till pojken. Terapin med pojken utspelade sig i sandlådan. Ett genombrott kom efter mer än ett år när pojken placerade ett litet lamm, det allra minsta, långt utanför de andra fåren och långt bort från gården där människorna fanns. Parallellt hade mamman i samtal med kuratorn kommit fram till att hon inte kunde tycka om den här pojken, så olik hennes ideal om en stark och utåtriktad pojke.

Hon ville upphäva adoptionen. Allt blev tydligt, mammans svåra skuld för sina känslor och pojkens starka upplevelse av att vara totalt utanför någons omsorg. Det tålmodiga parallella arbetet med modern och sonen och ett försök att nå pappan, som varit passiv åskådare till det här dramat, ledde till att han alltmer tog ansvar och initiativ visavi pojken och modern kunde efter hand befrias från sin skuld och börja acceptera pojken. Vad jag minns så blev de en familj som fungerade efter att den här bottennivån var nådd.

Psykologkonsult

Samtidigt som jag arbetade som barnpsykoterapeut hade jag tillfrågats av överläkaren vid barnkliniken i Uddevalla om jag ville medverka till att bygga upp en barnpsykologisk enhet där. Jag saknade utredningarna av barn, inte minst spädbarnsobservationerna i mitt behandlingsarbete så jag tackade ja. Rummet som erbjöds var stort och jag fick fria händer att beställa sandlådan med lekmaterialet och annat lämpligt testmaterial, bord och stolar i barnstorlek och fåtöljer för samtal, förutom skrivbord och bokhylla.

En gång i månaden under fem år pågick denna insats,   embryot till en barnpsykiatrisk mottagning i Uddevalla. Det var en dynamisk och stimulerande tid både för mig, och, som jag upplevde det, för klinikens företrädare med både utredningar och observationer av barn i alla åldrar, samtal med föräldrar och konferenser med personalen.

Parallellt blev jag tillfrågad av överläkaren på psykiatriska kliniken i Vänersborg om jag ville vara behjälplig med att bygga upp ett "psykologiskt laboratorium" vid kliniken. De ekonomiska förutsättningarna var en dag i månaden även här. Jag fick praktisk utbildning och handledning vid "psykologilaboratoriet" på St Jörgens sjukhus, där en kollega hade utvecklat ett omfattande testlaboratorium.

Där kunde jag få testa patienter och diskutera olika metoders användnings-områden. Om barnpsykoterapin egagerade och många gånger gav sömnlösa nätter för att hitta vägar att hjälpa ett barn med stora psykiska svårigheter så blev det en helt ny och på många sätt tyngre upplevelse att möta alla dessa vuxna patienter. Här gällde helt andra målsättningar än inom barnpsykiatrin där jag kunnat arbeta med ett barn flera gånger i veckan i ett eller flera år och ofta få till en förändrad verklighet där barnet mådde bättre.

Här var det udda, utsatta människor som framför allt skulle utredas. Någon målsättning med psykoterapi fanns inte. Men det fanns ett intresse hos de två överläkarna för psykologens kunskaper. En företeelse som gjorde intryck på mig var de tjocka, ofta ostrukturerade, journalerna fulla med subjektiva och många gånger kränkande, detaljerade beskrivningar och tyckanden. Vid den här tiden i mitten av 1960-talet pågick, vad jag minns, en utredning om journalföring inom socialstyrelsen för att skärpa rutinerna för att strukturera journalförandet.

Jag minns också en ung kvinna som jag gjorde en Rorschachtestning med. Hon var inlagd med diagnosen schizofreniform psykos. I mina ögon hade hon gett upp kontakten med verkligheten, men vi genomförde Rorschachtestningen. Jag fick handledning på uttolkandet av Inga Allwood, en något äldre kollega med gedigna kunskaper i Rorschach-testet. Vi fick båda en aha-upplevelse och var samstämmiga i flera av de slutsatser som vi kunde dra.

Var det så att kvinnans enda möjlighet att lösa sin homosexuella identitet var genom att bli psykotisk? Jag tog med dessa resultat till kliniken och när jag "drog" ärendet reste sig de båda överläkarna och klappade om varandra och sa: "det var just vad vi hade kommit fram till. Nu kan vi vara säkra!". Detta var psykiatri på 1960-talet.

Omorganisation av barnpsykiatrin 1965

Det var ett paradigmskifte inom barnpsykiatrin i hela landet i mitten på 60-talet med tydligare åtskillnad mellan slutenvården och poliklinisk verksamhet och mer inriktning mot klinisk identitet än rådgivning. Kliniken i Göteborg flyttade in i gamla epidemisjukhusets lokaler och barnpsykiatriska mottagningar byggdes upp i olika stadsdelar och en enhet blev konsultenhet vid barnkliniken på Östra sjukhuset.

Vi psykologer och psykoterapeuter skulle splittras upp på de olika enheterna och Stefansgården skulle läggas ner. Teamtanken var god, vid varje enhet skulle finnas läkare, kurator, psykolog, sjuksköterska och sekreterare. Men hur skulle det gå med barnpsykoterapin? Nya strömningar blev kännbara, bl.a. höll familjeterapin att utvecklas under 1960-talet.

Frilansande psykolog

Privat hade jag sedan en tid funderat över min familjesituaton när mina barn närmade sig skolåldern och jag tog beslutet att förändra min arbetssituation radikalt. Vid en stor avskedsfest inför Stefansgårdens nerläggning och rivning och flyttning av barnpsykiatriska kliniken var jag ombedd att sjunga "Nu ska hela rasket rivas ..." med Bengt Carlssons text. Där var gråt blandat med framtidstro och spänning inför något nytt som höll på att välla fram, även i samhället i stort. Denna uppsägning innebar ett stort genombrott för mig både som psykolog och privat-person.

Jag har nog aldrig förr eller senare varit så nöjd med ett beslut. Jag kunde förena en helhjärtad satsning på barnen med kvällsarbete som lärare i psykologi, både vid vuxengymnasiet och vid seminarium för huslig utbildning, där barnavårdslärare utbildades. Jag anlitades dessutom frekvent som föredragshållare vid föräldramöten vid förskolor och för personal och kom att under 6 år bygga upp en roll som frilansande psykolog.

Jag fick sätta mig in i kursplaner och arbeta som pedagog, samtidigt som jag i alla föredrag på förskolor kunde föra ut barnpsykologisk kunskap både till personal och föräldrar. Insatserna fordrade att jag höll mig à jour med kunskapsutvecklingen inom psykologin.

Jag läste Jan Gästrins böcker i barn- och ungdomspsykologi och studerade Stina Sandels arbeten, jag läste C. I. Sandströms barnpsykologi från 1953 och Charlotte Bühler och Erik Hom­burger Eriksons utvecklingspsykologi. Jean Piagets forskningoch Rudolphe Schaffers var viktigt att kunna. Därtill kom min kunskap från det barpsykoterapeutiska området och den framväxande familjeterapin. Jag var mycket engagerad i tankar kring föräldrauppdraget och av att kunna förmedla vikten av att alldeles från första början i barnets liv som förälder försöka förstå vad som händer med barnet och svara upp mot det, att inse relationens, det första samspelets, betydelse.

Jag hann också läsa en del skönlitteratur och följde den samtida kultur-och samhällsutvecklingen i slutet av 60-talet, tog del i diskussionen om fri uppfostran och intresserade mig för Paulo Freires pedagogik och förstod att människors psykiska villkor påverkades av det politiska klimatet. Det var en intensiv tid i mitt liv och jag landade i mig själv både som förälder och i min yrkesidentitet.

1970-talet 

 
Psykolog inom barnhälsovården, senare också mödrahälsovården 

När mitt tredje barn var 2 år och jag fortfarande var frilansande psykolog blev jag uppringd av chefpsykologen för socialförvaltningens psykologer, Ragna Lindstam. Kommunen ville, i samarbete med Göteborgs sjukvårdsförvaltning, skapa en tjänst för att utveckla psykologverksamhet vid barnavårdscentralerna. I diskussioner om lämplig befattningshavare föreslog man mig med erfarenhet från barnpsykiatriskt arbete och arbetet med föräldraundervisning i många år.

Professor Petter Karlberg vid Barnkliniken i Göteborg hade som ung pediater hört till gruppen barnläkare som tillsammans med Hans Curman på 1950-talet diskuterat behovet av psykologer vid barnavårdscentralerna i Stockholm. Redan i början av 1950-talet startades en försöksverksamhet. Ute i landet tog det längre tid. Det dröjde till början av 70-talet innan de flesta landsting anställde en psykolog (oftast en tjänst i ett helt landsting!) vid barnhälsovården i samband med socialstyrelsens utvärdering av en försöksverksamhet med 4-årskontroll, 1968, vilken visade att många 4-åringar hade psykiska svårigheter.

Det pågick i Göteborg under 1971, när jag tillfrågades, förberedelse för en stor omorganisation som innebar att alla de 72 barnavårdscentralerna inom socialförvaltningen skulle överföras till Göteborgs sjukvårdsförvaltning.

På sensommaren 1971 tillträdde jag tjänsten som jag skulle inneha, i olika skepnader, fram till min pension. Jag hade lyckan att få en mycket genomtänkt introduktion för att kunna ta mig an uppgiften. Jag har senare i yrkeslivet som handledare till nyanställda psykologer frågat hur deras introduktion till den nya tjänstgöringen har sett ut. Ofta har en sådan varit mycket bristfällig eller inte alls funnits. I mitt fall blev introduktionstiden nästan ett halvt år fram till nyåret 1972.

Regelbunden handledning av chefpsykologen och regelbundna möten med dåvarande chefen för socialförvaltningen lade grunden till en säkerhet i den yrkesroll som skulle utformas. Jag var ofta nervös inför dessa konferenser där den noggranne och intresserade, men något stränge, socialdirektören krävde att jag formulerade hur jag tänkte utveckla verksamheten och, efter hand, hur långt mina planer hade förverkligats. Särskilt poängterades insatserna kring 4-årskontrollen och föräldrautbildningen.

Professor Karlberg föreslog, i samarbete med chefpsykologen, att jag skulle analysera hur psykologisk kunskap skulle kunna utformas praktiskt inom barnhälsovård. En sådan analys skulle utmynna i en skriftlig rapport. Jag fick fria händer och fick möjlighet att göra studiebesök till andra verksamheter i landet.

Verksamhetsplan för en psykologverksamhet vid barnhälsovården i Göteborg

Jag reste till Stockholm och träffade Lillian Gottfarb, som varit psykolog vid barnavårdscentralerna sedan 1956, och fick auskultera vid flera av hennes ordinarie arbetsinsatser, föräldragrupper, grupper med sjuksköterskor och rådgivningssamtal, individuellt med föräldrar med eller utan barnet. Jag reste till Uppsala och tog del av deras uppbyggnad av barnhälsovården, liksom jag kunde informera mig om andra delar av landet via brev och telefon. Jag rekommenderades att läsa den norska nyutkomna boken: Helsestasjonen i støpeskeen.

Det var mycket som hände inom hälsofrämjande och förebyggande verksamheter runt om i världen. Den stora mentalhälsoreformen på 1960-talet i USA förespråkade att drygt 30% av psykiatrins ekonomi skulle satsas på psykiskt förebyggande arbete. Överhuvudtaget hade psy kisk hälsa alltmer blivit föremål för engagemang och insatser. Och det var en allmän fråga hur ett förebyggande arbete skulle byggas upp och vad det skulle innehålla. Det var nu som Gerald Caplans idé om mentalhälsokonsultation alltmer fick gensvar.

Medan jag funderade och lade pussel för att kunna konstruera den efterfrågade analysen fick jag praktisk handledning och utbildning av Ragna Lindstam. En så konkret, handfast och teoretiskt förankrad handledning som jag fick av henne den hösten var ovärderlig. Hon var krävande och realistisk och satte fingret på det speciella med hälsofrämjande och förebyggande psykolog-insatser. Till de hälsofrämjande uppgifterna hörde att undervisa, utbilda, ordna konferenser och samverka.

Min första stora uppgift var att ordna en utbildningskonferens för alla de 72 sjuksköterskorna i testning av barn vid 4-årskontrollen, med föreläsningar till både sjuksköterskor och läkare och testövningar där varje sjuksköterska skulle tränas dels i att testa och dels i sitt förhållningssätt till barnet. Detta inför alla sina kolleger, efter att först vi psykologer (praktikanten och jag) visat hur det skulle gå till. Nästa steg var utbildning i hur testet skulle utvärderas och hur man skulle berätta om resultatet för föräldrarna.

Sådana omfattande utbildningsinsatser var ett exempel på vad som kunde krävas av en psykolog inom en hälsofrämjande verksamhet. Ragna menade att för en psykolog inom en sådan verksamhet skulle det inte vara främmande att hålla föreläsningar för ett auditorium om minst 400 personer. Hon tyckte att det var en brist i akademiska utbildningar i vårt land att man inte tränades till offentliga framträdanden, något som hörde till den akademiska utbildning empelvis i USA.

Nästa stora utmaning var en liknande utbildning till sjuksköterskor och läkare med Boel-testet, en screeningmetod som också hade utvecklats i början av 70-talet och som dels screenade för hörselnedsättning dels gav signaler om eventuella kontaktsvårigheter hos det 8-9-månadersbarnet.

Den andra uppgiften som jag förväntades sätta mig in i och ge förslag om var uppbyggnad av föräldrautbildning. På flera håll i landet hade man startat försöksverksamheter med föräldragrupper. Praktikanten och jag skaffade kunskap genom att initiera och närvara i föräldragrupper med sjuksköterskor i olika stadsdelar och förorter. Utredningen om hur hälsofrämjande och förebyggande psykologinsatser skulle utformas växte fram.

Till stor hjälp under hela introduktionstiden var min psykologpraktikant, Kerstin Nyberg, sedermera chefpsykolog för en av kommunens psykologverksamheter. Rapporten presenterades i början av 1972, då Harriet Lilja, psykolog från barnpsykiatrin anställdes och som i slutändan gav synpunkter på analysen som presenterades. Ragna Lindstam släppte sin hand-ledarroll och jag skulle nu självständigt bygga upp och leda denna nya verksamhet tillsammans med den nya kollegan enligt den nedan presenterade arbetsmodellen:

Utbildning och

samverkan

Konsultation och 

handledning

Individuella insatser

Metodutveckling

Föräldrautbildning

Personalutbildning

Föreläsningar

Seminarier

Samverkan

Konferenser

Konsultation:

Personal i grupp

Individuellt

Handledningsgrupper

4-åringar efter utfall vid kontroll

Kriser i nyföddhets­perioden

Utvecklingsavvikelser

Samspelsproblematik

Utveckling av metoder i hälso­främjande och förebyggande arbete

Utvärdering

 

Rapporten om ca 20 sidor med ovanstående modell blev väl mottagen av barnhälsovårdsöverläkaren, den samordnande sjuksköterskan och professor Karlberg och kom att användas i kontakten med personalen ute vid barnavårdscentralerna och presenterades vid barnhälsovårdspsykologernas första nationella möte i Stockholm 1973.

Nationella strömningar

1973 samlades 25 psykologer som arbetade med barnhälsovård från hela landet i Stockholm och bildade yrkesföreningen Barnhälsovårdspsykologernas förening (som nu heter Psykologer för mödrahälsovård och barnhälsovård). Lillian Gottfarb presenterade Stockholmspsykologernas arbete och jag den beskrivna arbetsmodellen. Jag valdes till föreningens första ordförande för två år. Dessa nationella träffar varje år kom att få stor betydelse för att följa aktuella strömningar och forskning och för att diskutera metodiska tillvägagångssätt.

Vi skapade arbetsgrupper, nationellt, för att diskutera befattningsbeskrivningar och hur vår policy utåt skulle utformas, detta i nära samarbete med Psykologförbundet som engagerade sig i den nya föreningen och gav synpunkter och bekostade utformning och tryckning av en skrift om vårt arbetsområde.

Jag deltog i ordförandekonferenser, arrangerade av Psykologförbundet och deltog i diskussioner om profilering av vår psykologverksamhet speciellt visàvi förskolepsykologerna. Som ordförande i föreningen medverkade jag också vid den nordiska kongressen i psykologi som hölls 1974 i Lund, och beskrev psykologens hälsofrämjande och förebyggande pionjärarbete inom barnhälsovården.

Socialstyrelsen tog aktiv del av utvecklingen både av barnhälsovården i stort men också av psykologverksamhetens utformning och anordnade så gott som varje år under 1970-talet barnhälsovårdsdagar nationellt och inbjöd de centrala teamen i varje landsting: BHV-överläkare, samordnande sjuksköterska och psykolog för att ge möjlighet till ömsesidigt utbyte av erfarenheter och ta del av ett för barhälsovården avpassat studieprogram. Vid flera sådana konferenser föreläste jag om utvecklingen av psykologverksamheten vid bvc.

Företaget Semper var på 70-talet en stark spelare på den här arenan och erbjöd barnavårdscentralerna i hela landet konferen ser med inbjudna internationella gästföreläsare som forskade inom området. Bl.a. var förlossningsvården i fokus för nytänkande och det förekom diskussioner i psykologgruppen om hur vi kunde bidra med psykologisk kunskap om barnets och förälderns allra första kontakt just efter förlossningen. Forskning om tidig prägling och anknytning ledde till nya rutiner vid förlossningsklinikerna. Barnet skulle läggas på mammans mage och fadern skulle vara närvarande vid förlossningen.

Semper sponsrade boken "Barn och föräldrar" som jag var medförfattare i tillsam­mans med Ingemar Kjellmer, professor i pediatrik, och Inga-Greta Lundén, vårdlärare i utbildning av barnmorskor. Ringar på vattnet gjorde att jag tillfrågades om att skriva artiklar om det späda barnet och dess behov och om psykologens möjligheter att främja barns utveckling bl.a. i Socialmedicinsk tidskrift och i Späda barn i goda händer (Konsumentverket, reviderad upplaga).

PR-verksamhet om psykologisk kunskap

Både i rollen som ordföranden för dåvarande barnhälsovårdspsykologernas förening och som ansvarig för psykologverksamheten i Göteborg var jag angelägen om att, tillsammans med psykologgruppen, "sälja" kunskap om det psykologiska skeendet kring barnafödandet och om behov av psykologernas insatser.

Jag lät mig flitigt intervjuas för artiklar i dagstidningar med syftet att sprida sådan kunskap. Harriet Lilja och jag bjöd i sann pionjärsanda in till presskonferens på ett av Göteborgs större hotell för att få media att lyfta behovet av psykologisk kunskap kring barnafödandet. Flera artiklar handlade om jämställt föräldraskap och värdet av pappans engagemang tidigt i barnet liv.

Tillsammans med kollegerna (vi blev 4 fasta tjänster jämte vikariat och praktikplatser under 1970-talet) strävande vi efter att få papporna att komma till besöken på barnavårdscentralerna och till föräldragrupper, att närvara vid förlossningen och att vara med i planerade samtal med psykologen, dit kvinnan oftast kom ensam.

Vi prövade olika gruppmodeller för att fånga männens engagemang och många var de kvällar som jag hade föräldragrupper tillsammans med sjuksköterskan på bvc, med speciell inbjudan till papporna, ute i förorterna: Hjällbo, Biskopsgården, Bergsjön m.fl., kvällar för att männen då kunde tänkas vara lediga från jobbet.

Nu i efterhand kan jag se att psykologernas målsättning och idoga arbete att alltid vända sig lika mycket till pappan som till mamman i kontakter kring barnet och att få männen att delta i föräldragrupperna redan på 1970-talet nog har haft en stor betydelse för den utveckling som samhället kontinuerligt kämpar med för ett jämställt föräldraskap. På 70-talet såg vi inte, som idag, många pappor med barnvagnar eller med barnet på öppna förskolorna.

Projekt


Föräldrautbildning

På riksnivå förekom ett utredningsarbete i Barnomsorgsgruppen i kontakt med försöksverksamheter runt om i landet och som utmynnade i betänkandet från Socialdepartementet: SOU: 1978:5 Kring barnets födelse I. Det var en intensiv utveck-lingsperiod där vi psykologer utbildade och handledde personal. Det var utbildningsdagar om syftet med föräldrautbildningen, om hur grupperna skulle utformas och där psykologisk kunskap kring barnafödandet förmedlades.

Vi psykologer hade tre syften med vår medverkan i grupperna: att vara modell för medicinsk personal i gruppledarskapet, att förmedla psykologisk kunskap till föräldrarna och att visa oss för föräldrarna för att underlätta kontakt om man senare önskade samtala med enskilt med psykologen.

Ett stort utvärderingsprojekt genomfördes i samarbete med Göteborgs universitet, pedagogiska institutionen, Göteborgs sjukvårdsförvaltning och Göteborgs kommun med kollegan Harriet Lilja som samordnare (1976). Parallellt bildade jag arbetsgrupper med psykologerna för metodutveckling. Vi skapade broschyrer om barnets utveckling som studiematerial i föräldragrupper, men också för sjuksköterskornas arbete med barnfamiljerna. Materialet omfattade olika aspekter på barnets utveckling. Med fina foton och en tydlig och levande beskrivning av barnets olika utvecklingsskeden blev broschyren omtyckt och användbar i många år.

Teammodell

På flera håll utvecklades teammodeller för arbetet vid mvc och bvc och jag själv tog under tio års tid aktiv del i att bygga upp ett fungerande teamarbete vid barna-vårdscentralen i Gårdsten med då, liksom nu, en stor andel familjer från andra länder. Modellen kom att utvärderas i en intern rapport. Föräldragrupper skapades utifrån olika behov.

Här samverkade vi kring uppbyggnad av lokal parklek, här togs initiativ till verksamheter där mödrar och barn kunde träffas kring olika sysselsättningar, här byggde vi upp en samverkan med biblioteket som vidgade sitt utbud av barnlitteratur på olika språk, bidrog med barnböcker i väntrummet på bvc, deltog i föräldragrupper och berättade om bibliotekets utbud och evenemang.

Vi införde teamkonferenser där sjuksköterskan, läkaren, socialsekreteraren, hälsovårdsbiträdet och psykologen regelbundet diskuterade åtgärder för enskilda barn och familjer, i samförstånd med föräldrarna. Vi införde också "öppen central" så att föräldrar kunde "droppa in". Här lärde jag mig mycket om krishantering och krisinsatser.

18-månaderskontakt

Ett av de projekt som jag tog initiativ till och som jag föreläste om på Socialstyrelsen var 18-månadersbesöket, en mall för möte med föräldrar och barn i den här åldern för att väcka förälderns intresse för och kunskap om detta dynamiska skede i barnets utveckling när språket börjar formeras och då en första jag-upplevelse tar fart och motoriken blir alltmer expansiv, för att sedan bli stabilare, och som tar sig uttryck i impulsivt äntrande, klättrande och springande, något som kräver förälderns ständiga vaksamhet.

Viktigt i min ansats var att kontakten inte skulle betraktas som ett test med prestationskrav på barnet. I stället skulle de fem uppgifterna hämtade ur Griffiths småbarnstest bidra till en diskussion med föräldrarna om vad som sker i den här åldern med barnet och öka förståelsen så att barnet bekräftas i sina strävanden i stället för att mer eller mindre reflexmässigt bli stoppat för att det upplevs tröttsamt och stökigt. Det blev ofta fina diskussioner med föräldrarna som inte sällan fick aha-upplevelser.

Jag minns när barnhälsovårdsöverläkaren tillsammans med en kollega auskulterade vid en av mina 18-månaderskontakter. Han sade efteråt: "barnhälsovården skulle ha psykologer vid varje barnavårdscentral och inte som nu medicinsk personal, vi skulle vara konsulter. Det är ju det här som är väsentliga insatser för barns utveckling!"

Utvärdering av metoden gjorde jag inom ramen för en forskningskurs för professor Kjell Härnqvist, då jag blivit antagen till forskarutbildningen i pedagogik. Metoden utifrån ett föräldraperspektiv utvärderades av PEG-studenter.

Från temagrupp till konsultation

Det var trögt att få sjuksköterskor att komma till konsultationsträffar, eller när vi träffades vid bvc så togs tiden upp av kaffekokning, telefonsamtal m.m. Min kollega och jag prövade nya tillvägagångssätt. En enkät skickades ut till varje bvc med frågan hur man ville ha kontakt med psykologen och om man ville delta i gruppverksamhet och om det fanns synpunkter på vad man ville använda gruppen till. Av 72 sjuksköterskor var det 11 som inte ville vara med i någon gruppverksamhet överhuvudtaget och övriga 61 gav förslag på teman som de ville diskutera. Ingen ville använda gruppen för att ta upp egna frågeställningar.

I flera år träffade vi grupper med sjuksköterskor och diskuterade angelägna ämnen: invandrargrupper, barn som far illa och kontakten med socialtjänsten, tidiga tecken på barn som inte utvecklas som man förväntar sig och det tidiga samspelet mellan föräldrar och barn. Efter några år ville de 11 sjuksköterskorna som sagt nej bilda två grupper, som med tiden blev mycket aktiva med stort engagemang. Så småningom började grupperna användas för att formulera egna frågeställningar kring aktuella ärenden och problemställningar och med tiden kunde gruppverksamheten benämnas konsultation. Detta utvecklingsarbete beskrev vi i en artikel i Psykolognytt.

Individuella insatser

Parallellt pågick vårt individuella arbete med föräldrar och barn som remitterades till psykologen. Det ingick i psykologverksamhetens policy att slopa remissför-farandet. Vi ville markera den hälsofrämjande aspekten och komma ifrån ett stelbent remissförfarande.

Fortsättningsvis har överförandet av ärenden till psykologen skett och sker på olika vis beroende på frågeställning: vid konsultation, vid teamkonferens, informellt under det dagliga arbetet eller som en mer formell remiss. Efter kontakt med barn och föräldrar har psykologen antingen beskrivit arbetet vid teamkonferens, eller, efter genomförd utredning, skrivit ett utlåtande och ett remisssvar.

Många som kommer till psykologen är föräldrar med oro för sitt barn, för att samspelet inte fungerar eller vid en krissituation i familjen. Vi psykologer menade att det därför var viktigt att avdramatisera kontakten med oss vilket skulle kunna göra att fler vågade träffa oss, och på det viset möjliggöra fler förebyggande insatser – ett exempel på en metodutveckling för förebyggande arbete. Numera erbjuder psykologerna i nutid föräldrakonsultation. Vi benämnde inte dessa möten så, men kontakten var densamma.

Psykologinsatser vid mödravårdscentralen

Mot slutet av 1970-talet blev det en allt större efterfrågan av oss psykologer från mödravårdscentralen. Samarbetet med mvc inom det geografiska området, men ofta i annan lokal än bvc, utvecklades efterhand. Psykologen deltog vid någon av föräldragruppsträffarna under graviditeten, då de blivande fäderna ofta var med. Föräldrarna fick möta psykologen, som också arbetade vid bvc – ett led i vår   pionjärsatsning: kontinuitet. Barnmorskorna fick möjlighet att konsultera psykologen. Vissa gravida kvinnor remitterades till psykologen och vi försökte få med den blivande fadern.

Nu krävdes det ytterligare kunskap i korttidsterapeutiska metoder och kriskunskap vid sidan om en familjeterapeutisk inriktning. Parförhållandets betydelse både för graviditetsutvecklingen och för det blivande föräldraskapet och för hur den blivande och nyförlösta mamman mådde, hade vi tidigt som riktmärke och i många fall blev det en terapeutisk kontakt med paret även om det var kvinnan som hänvisats. Mvc-personal inbjöds till föreläsningar och diskussioner om vad psykologen kunde tillföra verksamheten och hur vi tillsammans skulle utveckla samarbetet mellan psykolog, barnmorskor och gynekologer.

Samverkan

En av hörnstenarna i hälsofrämjande och förebyggande verksamhet är samverkan med andra institutioner i arbete med samma målgrupp: gravida, partners, och familjer med nyfödda barn och små barn, dels för att implementera olika statliga direktiv och möta olika samhällstrender och dels för att få till ett fungerande samarbete lokalt.

Förskolan

Redan när psykologverksamheten tillkom vid barnavårdscentralerna fanns det i vissa fall psykologkonsulter i förskolan, t.ex. för att följa upp barn med särskilda behov. På vissa håll i landet hade samma psykolog uppdrag vid både bvc och förskolan. I andra fall blev det viktigt att bygga upp en nära samverkan. Ofta var det psykologen vid bvc som föreslagit daghemsplats. Det var en gängse rutin att psykologen som rekommenderat förskoleplats besökte förskolan, träffade personal och barnet i gruppen och deltog i konferens me


föräldrar och personal för att planera på bästa vis för barnet.

Socialtjänsten

Mycket hände inom socialtjänsten under 1970-talet. Regeringen föreslog en ny socialtjänstlag 1979 som trädde i kraft 1980. Före det hade begreppet uppsökande verksamhet blivit en propå. Förutom att socialtjänsten deltog i nämnda samarbetsprojekt kring föräldrautbildningen, pågick diskussioner om att finna vägar för en uppsökande verksamhet. Själv deltog jag som psykologrepresentant i flera övergripande arbetsgrupper med ledningen för socialtjänsten för att formera verksamheter i samverkan mellan kommun och sjukvårdsförvaltning.

Vi tog flera gemensamma initiativ, både till den första öppna förskolan i Bergsjön, och till att socialsekreterare tjänstgjorde viss tid vid barnavårdscen-tralerna för att tidigt finnas tillhands innan sociala problem blev för belastande i barnfamiljen.

Psykologiska institutionen.

När PEG-utbildningen utformades kom chefpsykologen vid BUP och jag själv att delta genom att regelbundet undervisa blivande psykologer vid Psykologiska    institutionen. Vi tillhandahöll praktikplatser och möjlighet till projekt- och metodarbete som kunde leda till en examensuppsats. Vi skapade också en modell där jag tillsammans med en forskarbehörig vid institutionen handledde PEG-studenter på deras examensuppsats. Det blev många sådana uppsatser som dels hade karaktär av utvärdering och dels gällde olika aspekter av föräldrautbildningen, pappagrupper, speciella grupper utifrån föräldrars olika behov t.ex. förlossningstrauma, kejsarsnitt etc eller sömnproblematik hos barnet osv.

Psykologisk expertis i utredning

1976 ringde Kajsa Sundström-Feigenberg å Socialstyrelsens vägnar för att fråga om jag ville åta mig uppdraget som psykologisk expert för barnhälsovården i en utredning om den framtida mödra- och barnhälsovården tillsammans med psykolog Wendela Lundh för mödrahälsovården. I tre år blev det många resor till Stockholm för att ingå i arbetsgrupper och delta i konferenser under utredningens gång. Dessutom ingick research vad gällde internationellt utvecklingsarbete inom området och att följa forskningen på fältet. Jag skrev några artiklar som kom att ingå i den slutliga rapporten. Utredningsarbetet utmynnade i SoS (1979:4). Mödra- och barnhälsovård. Förslag till principprogram. Stockholm: Socialstyrelsen.

Därefter tillfrågades jag om att medverka i utvecklingen av Mödra- och barn-hälsovårdsjournalerna. Detta var i skiftet mellan 70- och 80-tal. Jag minns kon-ferenserna med 9 professorer i gynekologi/obstretik och pediatrik och några praktiskt verksamma läkare, alla män och så vi tre kvinnor, barnmorskan, bvc-sjuk-sköterskan och jag som psykolog. Jag framförde mina synpunkter om observanda när det gällde barnets utveckling och samspelet mellan förälder och barn, allt med förankring i den dåtida psykologiska kunskapen inom området. Den omtyckte och kunnige barnläkaren John Lind tog mig avsides efter ett arbetsmöte i gruppen och sade: "du förstår, det är svårt för dig att nå fram med det viktiga som du har att säga, för det ligger så långt fram i tiden. Detta förstår man inte nu. Kanske om tio år".

Fortbildning för oss psykologer

Gerald Caplans heldagsföreläsningar om mentalhälsokonsultation och krisinsatser hölls i Stockholm i regi av föreningen Psykisk hälsa och kom att betyda mycket för min yrkesroll. Jag deltog vid dessa tillfällen och gjorde ett häfte av mina anteckningar, ett kompendium som kunde användas både för att förklara för personalen vad psykologens konsultation innebar och vid introduktion av nya psykologer och psykologpraktikanter och vid krisinsatser.

En annan betydelsefull kunskapsutveckling var att ta del av Robert Emdes heldagsföreläsningar, också i Psykisk hälsas regi. Hans studier av barnets moralutveckling och känslomässiga utveckling ökade förståelsen. När det gällde barnets sociala sammanhang gav Rita Liljeströms forskning I sociologi, om barns sociala situation i samhället, en breddning av kunskaperna. Gruppteorier liksom korttidsterapeutiska metoder och familjeterapi engagerade oss.

Elisabeth Lagercrantzs forskning kring barnfödandet blev en väckarklocka: Förstföderskan och hennes barn: en psykologisk studie av graviditet och förlossning samt moderns och barnets utveckling och samspel under de första 18 månaderna. Boken kom ut 1979. De psykoanalytiska forskarna och klinikerna, med fokus på graviditet och barnafödande, Thérèse Benedek,  Grete Birbing och Helene Deutsch, var andra som inspirerade oss psykologer.

Egen vidareutbildning under 1970-talet


Psykologexamen

När jag åtog mig tjänsten 1971 var villkoret för min del att arbeta 75% för att komplettera min psykologutbildning som var färdig 1975. P- uppsatsen skrev jag tillsammans med två kolleger inom barnhälsovården, Gun Edström, Harriet Lilja. Den var en studie om förhållningssättet hos den medicinska personalen i kontakten med för äldrar och barn, ett helhetsgrepp på bemötande och relation. Under kompletteringsutbildningen blev objektrelationsteorin viktig för mig och jag studerade med entusiasm bl.a. Winnicotts  skrifter.

Psykoterapiutbildning

Min utbildning i psykoterapi steg 2 fick jag vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Den påbörjades 1974 och den fortgick under resten av 1970-talet. Jag deltog bl.a. i gruppanalys och i gruppterapi med bio-energetisk inriktning. Gästprofessorer, psykoanalytiker från England och USA, fanns knutna till institutionen och parallellt med egen psykoterapi tog jag del av teoretiska studier, psykoanalys och gruppteorier med föreläsningar, seminarier och work-shops. Gestalterapi, psykodrama, familjeterapi, många riktningar fanns i utbudet, bl.a. vid en sejour i London 1976. Jag ombads att föreläsa inom psykoterapiutbildningen jämsides med en av gästprofessorerna, Giora Doron, från London, ett uppdrag som krävde ett inträngande studium i bl.a. psykoanalytisk teori och litteratur.

1980-talet


70-talet hade präglats av kreativitet, nytänkande, flexibilitet och entusiasm inför det "folkbildningsprojekt" som det hälsofrämjande och förebyggande psykologarbetet omfattade. En sammanfattning av 1980-talet blir en tid av struktur och metod-utveckling och att få nytänkandet förankrat. Psykologverksamheten växte med nya tjänster, mycket till följd av statens propå om föräldrautbildning i hela landet. Psykologerna efterfrågades av den medicinska personalen, rädslan för intrång och oförståelse hade i stor utsträckning försvunnit. Föräldrautbildningen ställde krav på ny och annan kunskap och nya arbetssätt. Grupperna förväntades ha karaktär av samtalsgrupp och svara upp mot föräldrarnas frågor, både kvinnornas och männens.

Utbildningsinsatser utförda av psykologerna


Föräldrautbildningen

Psykologerna anlitades som föreläsare i gruppdynamik och psykologiska kunskaper kring barnafödandet och för handledning i metodiska gruppövningar och samtalsmetodik. Min roll var att samordna psykologgruppen och att bjuda in föreläsare och kolleger med speciella kunskaper som tillsammans med våra psykologer genomförde dessa utbildningar med all personal: läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och hälsovårdsbiträden.

Förlossningsklinikerna ville också ta del av sådan utbildning för all sin personal. Jag minns dessa utbildningsdagar, ofta två per personalgrupp eller klinik, på olika konferenscentra i Göteborg eller internatutbildningar på konferensanläggningar utanför staden. Cheferna för de två stora förlossningsklinikerna i Göteborg värderade denna utbildningsinsats högt och medan en del av personalstyrkan var på utbildningen ansvarade resten av personalen för hela förlossningsvården. 

Jag minns rädslan för gruppövningarna hos en del av personalen som aldrig tidigare varit med om den här typen av tänkande. Det var viktigt för oss psykologer att förtydliga det som hände och få igång diskussioner om det meningsfulla i den här typen av kunskap. Som ett gott exempel kan nämnas att 20 år efter dessa utbildningssatsningar berättade en barnmorska, nu i en arbetsledarbefattning, att den här utbildningen och träningen, speciellt i samtalsmetodik, hade gett insikter och verktyg som både gjort arbetsmiljön intressantare och relationerna till patienterna    meningsfullare och effektivare.

Men jag minns också konflikterna under förlossningsvårdens utbildningsdagar då pappornas delaktighet vid förlossningen diskuterades. Vi psykologer anade inte att barnsköterskorna såg sina arbetsuppgifter hotade, att ta hand om det alldeles nyfödda barnet och tvätta det och lägga det till mamman. Nu föreslog vi att papporna skulle överta denna uppgift. Detta fick fackliga efterspel. Det ledde dock till något konstruktivt: barnsköterskan blev handledare till papporna.

Som en ytterligare markör i vår samverkan med förlossningskliniken föreslog klinikledningen att psykologgruppen skulle få möjlighet att auskultera på förlossningsavdelning och närvara vid förlossningar efter samförstånd med den blivande mamman och pappan. Psykologgruppen som nu betod av ett tiotal personer fick sålunda denna möjlighet och jag tror att det gav oss alla en ny dimension i vårt arbete.

Trauma i samband med förlossningen

En annan följdföreteelse i det här samarbetet var rutiner och omständigheter när barnet dog vid förlossningen eller var dödfött – stillbirth. Som psykolog hade jag mött flera föräldrar efter ett sådant trauma och erbjudit en kristerapeutisk kontakt. Jag hade forskat efter litteratur i ämnet och läste om den forskning som bedrevs vid Tavistock clinic i London.

Dåvarande överläkaren vid förlossningskliniken på Östra sjukhuset och jag började diskutera  ett handlingsprogram. Tidigare hade utfallet varit beroende av vilken barnmorska som var med vid ett sådant tillfälle. Det blev en förändring så att föräldrarna självklart skulle ha möjlighet att möta, och när de önskade, få hålla det döda barnet och få tid tillsammans med det, att få stillhet i ett särskilt rum med värdig inredning där barnet kunde vila, där man kunde tända ljus och dit man kunde återkomma för att igen möta barnet innan det skulle begravas.

För mig blev detta samarbete en fördjupning också i den forskning som fanns, inte minst upplevelsen av skam och därmed ofta något de drabbade höll tyst om. Jag höll flera föreläsningar för personal kring det här temat då jag bl.a. förmedlade E. Lewis forskning om "stillbirth" och neonatal död (Failure to mourn a stillbirth: an overlooked cata­strophe. Br Med Psychol. 1978 Sep; 51(3): 237–241) m.fl artiklar.

Teammodeller

En annan stor utbildningsinsats, som kom att ges ut som studiematerial, ägde rum med all personal inom barnhälsovården i samband med att socialstyrelsen 1981 kom ut med ett nationellt principprogram som en följd av SOU 1979:4. Nu var det teammodellen som skulle gälla och psykologernas uppgift i den övergripande utbildningen gick ut på att utveckla tänkandet kring samtalsmetodik, i så måtto att lyssna in "den andre" i teamet samtidigt som det gällde att stå för sina egna specifika kunskaper och föra fram dessa i en dialog. Rutiner för regelbundna teamträffar skulle formeras och för psykologerna blev det många metoddiskussioner, inte minst när vi träffades på nationella konferenser kring psykologrollen både vid teamsamverkan och konsultation

Metodutveckling i psykologgruppen

Vi psykologer bildade metodgrupper för att arbeta fram arbetsmodeller och att utvärdera och skriva om våra insatser. Ett begrepp som dök upp på 80-talet var vårdtyngd. Verksamheterna skulle definiera olika vårdbehov och vårdinsatser. Gun-Marie Lundqvist och jag skrev en rapport om vårdtyngd inom psykologverksamheten och en annan kollega, Ingrid Holm, och jag gjorde en analys av vilka barn och familjer som hade kontakt med oss psykologer.

Riktad gruppverksamhet

Arbetet med föräldragrupperna utvecklades. Vi såg efterhand behovet av att använda gruppen för att möta föräldrars speciella önskemål och som ett behandlingsinstrument för stöd eller krisbearbetning. Vi kallade detta riktad gruppverksamhet. Vi inbjöd föräldrar till grupper med särskilda teman: kvinnor som genomgått kejsarsnitt, kvinnor som inte mådde psykiskt bra efter förlossningen. Det kunde handla om tvillingföräldrar, om barn som inte sov eller hade svårigheter med maten. Eller föräldrar till barn som hade problem att bli torra och rena eller något äldre barn med nattskräck och inte minst svartsjuka när det fötts ett syskon – eller när barnet började visa alltmer av egen vilja, den s.k. trotsåldern.

Många sådana grupper dyker upp i mitt minne. Okonventionella grupper, där jag kunde till­lämpa mina kunskaper på nytt sätt, framförallt genom att försöka förmedla trygghet i gruppen: den öppna gruppen i Hjällbo med nyblivna mammor som hade problem med att barnet inte åt. Få talade svenska, men man kom till gruppen som träffades tio gånger, enligt sjuksköterskan ett stort stöd för flera mammor. Rörigt var det, men det fanns en struktur som fungerade och en känsla av samförstånd som stärkte. Jag vill poängtera att spädbarnen är en kraft i sådana sam­manhang: de vet, de har på känn att detta är till för att det skall bli bra – och se! det blir ofta bra (implicit kunskap).

En grupp var sömngruppen. Många föräldrar klagade över brist på sömn både för barnet och dem själva. Vi psykologer krigade mycket mot pediatriker som ville sätta in sömnmedel till spädbarn. Vi menade att barnet kanske ännu inte hade funnit sin sömnrytm eller att det kunde handla om spänningar i familjen, förväntningar som barnet opponerade mot osv. I sådana lägen var gruppen fenomenal. Som gruppledare gällde att formulera varför vi hade träffats och sedan var ordet föräldrarnas. Och det samtalades! Det behövdes oftast inte många träffar förrän alla dessa     barn sov.

En annan grupp var tvillinggruppen. Alla tvillingfamiljer med spädbarn inom ett geografiskt område (omfattande flera bvc) inbjöds till träff i det fria i Delsjöområdet en lördag förmiddag. Det var picknick och dessa ca 15-20 tvillingpar och deras föräldrar fann varandra på olika vis. Min roll var att försöka åstadkomma en konstruktiv gruppatmosfär, att berätta om aktuella studier om tvillingföräldrar och tvillingar och om att syftet med träffen var att ge möjlighet till kon­takt familjer emellan. Och så blev det. Vid sjuksköterskornas uppföljning hade flera uppgett att de "pratat av sig" vid träffen, andra hade skapat kontakter.

Den fjärde grupptypen som jag vill nämna var med föräldrar till barn i 2-3-årsåldern. Det som var intressant och roligt var att lika många pappor som mammor kom till dessa grupper. De hade tagit ledigt från jobbet och ville höra vad psykologen hade att säga om” trotsåldern”. Jag började ofta med att nämna att den här perioden i barnets liv kallas på franska: "Crise de l´Indepen­dence". Efter min ingress samtalade föräldrarna med varandra och ställde frågor till mig. Som jag minns det hade vi en återträff för att sedan erbjuda nya föräldrar en liknande grupp. Sjuksköterskorna värderade denna insats så högt att de föreslog sig själva som barnvakter i väntrummet medan jag träffade gruppen.

Individuella insatser.

I ett förebyggande arbete finns det sällan möjligheter till långvariga psykoterapiinsatser med uppgjorda kontrakt. I stället kan korttidsinsatser - med psykoterapeutisk kompetens - ges vid upprepade tillfällen under barnets uppväxt, vid behov, något som Daniel Stern framhållit som något väsentligt i förebyggande arbete. Många föräldrar behövde endast träffa psykologen vid ett fåtal tillfällen och tala igenom sin eventuella oro kring barnet eller ställa frågor om beteenden eller svårigheter i samspelet. Sådana föräldrasamtal var legio och ofta upplevde jag som psykolog att detta var en utomordentligt viktig insats just för att förebygga att ont blir värre.

I sådana ärenden gällde det att som psykolog vara lyhörd och möta förälderns formulering och försöka åstadkomma ett samförstånd kring hanterandet av frågan, både respektera och lyssna på förälderns synpunkter och samtidigt vara tydlig med hur jag som psykolog bedömde det hela. Mycket handlade om ålders-adekvata beteenden, mer eller mindre svåra för föräldern att förhålla sig till.

Hembesök

Hembesök var ett vanligt sätt att träffa föräldrar. Nuförtiden finns inte det utrymmet för psyko-loger, men vi gjorde många hembesök. Föräldrar och barn kunde känna sig mer bekväma i sin hemmiljö och psykologen kunde nå en grupp av föräldrar som hade svårt att ta sig till centralen, kanske svårt att passa en tid med ett eller flera småbarn. Och det var ett sätt att nå föräldrar som egentligen inte orkade eller vågade kontakt med psykolog.

Många var rädda för psykologen och jag brukade i min handledning av kolleger som var besvikna för att föräldern ifråga inte var hemma när de gjort upp om tid, säga, att de skulle sätta en lapp på dörren om att psykologen hade varit där, och ringa upp om en ny tid. Detta tillväga-gångssätt kunde behöva upprepas flera gånger. På så vis kunde vi till sist nå familjer som kanske var rädda för kritik av sitt föräldraskap. I många fall etable-rades en kontakt som kunde bli trygg och varaktig, ofta återkommande vid olika kritiska perioder under barnets uppväxt. Hållbarhet och kontinuitet var viktiga utgångspunkter.

Korttidsterapi med barnet

I enstaka fall prövade jag korttidspsykoterapi med barn, då jag kunde dra nytta av min tidigare barnpsykoterapeutiska praktik. Några sådana ärenden finns inristat i mitt minne, bl.a. den 6-åriga flickan som hade fått diagnosen auditiv afasi och som hade svårigheter med kamratkontakter. När jag hörde ärendet dras på en teamkonferens och träffat flickan och mamman stämde inte diagnosen med hur jag bedömde flickan.

I diagnostiskt syfte använde jag en innehållsrik stor bild föreställande olika händelser med många detaljer. Det märkliga var att flickan bara kunde referera till ett hörn av bilden, där det var en vedstapel. Hon pekade på denna, i detta myller av bilder och sade: "yxved". Långt fram i vår kontakt, där hon många gånger ganska vilsen lekt med materialet och ritat och målat på måfå, ritade hon något som såg ut som en yxa och höll plötsligt upp sitt avhuggna finger (som jag tidigt lagt märke till men inte kommenterat). Nu började hon berätta och nu var språket sammanhängande och livligt. När hon var liten, närmare bestämt 2,5 år, hade hon och brodern olovandes lekt med yxa och ved och brodern hade huggit av henne fingret. Det var smärtsamt och blev akut läkarbesök.

Modern berättade att hon hade sådan skuld för att hon inte riktigt hade tagit hand om vare sig flickan eller brodern vid den här händelsen. Hon var själv vid det tillfället upptagen av ett sent missfall som hade gjort henne illa. Hela episoden blev inkapslad och pratades inte om i familjen. Jag kunde analysera traumat och följderna: den förbjudna aktiviteten, uppståndelsen kring kroppsskadan i en ålder när jagets gränser och kroppsupplevelserna är betydelsefulla utvecklingssteg. Mammans skuld och hennes eget trauma som hindrade henne att vara en närvarande mor.

Efter några månader löstes dessa knutar upp och flickan lämnade kontakten med mig. Då fanns inget kvar som kunde binda henne vid den gamla diagnosen, inte heller svårigheterna I förskolan. Den här korttidsterapin gav mig insikt om traumapsykologi och vikten av att åldersrelatera ett trauma för att bättre förstå de psykologiska mekanismerna bakom en låsning.

Samverkan


Handledarutbildning i samverkan mellan olika psykologgrupper

I början av 1980-talet gick jag den av dåvarande av UHÄ accepterade som omfattade handledarutbildningen, ett och ett halvt år. Allt fler psykologer i Göteborg genomgick handledarutbildning och det blev ett stort tryck på oss utbildade att handleda andra psykologer. I den chefpsykologgrupp som jag ingick i tog vi beslutet att ordna en övergripande handledarutbildning för stadens psykologer I samarbete med St Lukasstiftelsen. Utbildningen höll på i många år i Göteborg. Många var de slutrapporter som skrevs och skulle bedömas.

En annan sådan övergripande utbildning som vi chefpsykologer inom sjukvården initierade var psykoterapiutbildning, steg II. Jag var samordnare för utbildningen, en angelägen men krävande arbetsuppgift, med organisation av föreläsare och handledare och sökande lämplig litteratur. Jag var själv handledare i utbildningen som var ett samarbete med universitetet som hade examensrätt. 

Barn som far illa

Tillsammans med en av chefpsykologerna i kommunen deltog jag som föreläsare och gruppledare vid ett flertal tillfällen i en återkommande övergripande utbildning för personal inom socialtjänsten, förskolan och barnhälsovården om barn som far illa, med syfte att få till bättre och mer lyhört samarbete kring dessa barn och deras familjer. Våra psykologer deltog tillsammans med psykologerna inom kommunen. Bla. hade vi Kari Killén Heap från Norge, forskare inom socialt arbete och författare till flera böcker inom området, som föreläsare och vi förmedlade kunskaper om barnmisshandel, bl.a. från Ruth och Henric Kempes författarskap, vars kliniska kunskaper flera av oss tagit del av vid heldagsföreläsningar i Psykisk hälsas regi.

Storföreläsningar

Vid flera tillfällen ombads jag deltaga vid katedralföreläsningar för både allmänhet och personal kring barns behov och barn i kris. En stor satsning ägde rum på Stockholms stadsteater med en fullsatt salong. Jag höll en föreläsning om då aktuell forskning kring barn och samspel mellan föräldrar och barn. Denna storsatsning gjordes tillsammans med bl.a. Claes Sundelin barnhälsovård, som talade om barnmedicinska frågeställningar. Om jag inte missminner mig var det ett samarbete med Rädda Barnen.

En annan storföreläsning ägde rum i Stenhammarsalen i Göteborgs konserthus, också fullsatt salong med ca 450 åhörare, både allmänhet och personal. Den handlade om barn i kris och barnets situation i skilsmässosituationer. Varje sådan här föreläsning fordrade studier kring den nyaste forskningen på området, då gällde det internationella studier om barns reaktioner vid skilsmässa, och jag minns framför allt Judith Wallersteins omfattande forskning.

Utbildning i psykologgruppen

Psykologernas egen utbildning var ett ansvar i min chefpsykologroll. Vi hade   regelbunden internutbildning i seminarieform inom psykologgruppen. Vi följde nyheter inom forsknings-området. 1980-talet och början av 90-talet var en smältdegel av teorier användbara för psykologer inom mödra- och barnhälsovården. Mycket hände inom spädbarnsforskningen och utvecklingspsykologin med Margaret Mahlers teorier om spädbarnets känslomässiga och sociala utveckling, Selma Fraiberg bok The first year of life med klinisk forskning och modeller för spädbarnsbehandling. Daniel Sterns The interpersonal world of the infant kom 1985. 

Det var Bowlby´s anknytningsteori som alltmer fick fotfäste och det var den kliniska forskningen kring föräldraskap och samspel under graviditeten och nyföddhetsperioden, om parförhållandets betydelse för det tidiga samspelet med barnet. Och inte minst ett växande intresset och alltfler studier kring papparollen. Vi studerade och diskuterade flera korttidsterapeutiska metoder och kristeori. Vi lärde mer om perinatala kriser och post partumdepression, som alltmer uppmärk­sammades internationellt. Det handlade också om att utveckla och finslipa våra egna insatser. Hanne Munck från Köpenhamn undervisade hela psykologgruppen i Brazelthon Neonatal Assessment Scale som hon lärt sig hos Berry Brazelthon i Boston .

Vi psykologer hade regionala träffar i det som nu är Västra Götalandsregionen med olika utbildningsprogram och metoddiskussioner. Och de nationella konferenserna var viktiga. Här träffades mellan 100-200 mödra- och barnhälsovårdspsykologer varje år dels för att ta del av ny forskning inom området, ofta med internationellt kända kliniker och forskare, dels för att utbyta kunskaper och erfarenheter från lokala projekt och metodutveckling.

Studieresor

Under andra hälften av 1980-talet hade jag som chefpsykolog möjlighet att söka pengar ur en personalfond för personalutveckling. Vi fick möjlighet att göra studie-resor: vi var i Helsingfors för att ta del av finska kollegers arbete inom vårt område, vi var i Oslo på Nic Waalinstitutet för att därefter besöka Trondheim och en psykologverksamhet där. Vi var i York, England, på internationell konferens med Marcé Society, ett internationellt forskningssällskap med fokus på perinatala psykiska kriser, post partumdepression och förlossningspsykoser.

Vi besökte Danmark och Esbjerg för att studera ett speciellt arbete med förskolebarn (betydelsefullt i vårt arbete med fem och ett halvtåriga barn, se nedan). Hela psykologgruppen reste till Istanbul för att studera psykologers arbetsinsatser där. Då hade vi hunnit till 1991. Vi gjorde där besök vid barnpsykiatrisk och vuxenpsykiatrisk klinik och imponerades av den pondus, kunnighet och inflytande som den kvinnliga chefpsykologen visade inom vuxenpsykiatrin. Vi tog också del av upplägget av det nationella hälsovårdsarbetet.

Betydelsefulla utbildningar för egen del

Stor inspiration gav flera internationella forskningskonferenser, bl.a. en internationell späd-barnskongress o Jerusalem 1984 med Berry Brazelthon som chairman med presentation av  forskning om spädbarnets beteende och utveckling i samspel. Där fick jag möjlighet att göra studiebesök på mödra- och barnavårdscentraler med utvecklade samverkansmodeller och deltog i föräldragrupper på arabiska.

Stort intryck gjorde kongressen i Kairo 1987 i regi av World Association for Mental Health, en ögonöppnare för betydelsen av "reproductive health" och insatser för att minska mödradödlighet och spädbarnsdödlighet i världen, men också för globala satsningar för att främja den tidiga relationen mellan föräldrar och barn. I slutet av 1980-talet betydde också flera konferenser i regi av Marcé society i England mycket, med fokus på psykiska problem kring barna-födandet.

Jag hade också nytta av flera studiedagar med Otto Kernberg i Stockholm med heldagsföreläsningar och workshops kring borderline-problematik, aktuellt inte minst för att öka min kunskap för olika handledningsuppdrag.

Egna handledningsinsatser

Under 1980-talet och senare under 1990-2000-talen kom jag att handleda många psykologer både inom mödra- och barnhälsovården även utanför Göteborg och psykologer både inom barnpsykiatrin och vuxenpsykiatrin, de senare i psykoterapeutiskt arbete.

Projekt


Fem och etthalvtåringar

I slutet av 1980-talet kom jag att engagera mig i två projekt. Fyraårskontrollen skulle inte ersättas men väl kompletteras med en träff när barnet närmade sig skolåldern för att uppdaga vilka barn som skulle behöva uppmärksammas inför skolstarten. Jag fick uppdraget som projektledare att tillsammans med psykologgruppen utforma en metod för sådan undersökning. Psykologgruppen hade nu utökats med psykologer med språkkunskap i finska, serbokroatiska, spanska och turkiska för att möta ett växande antal invandrargrupper.

Metoden bestod av delmoment: barnen träffades först i grupp i väntrummet på bvc och knåpade med sina uppgifter runt ett bord med ca 6 barn i varje grupp. Därefter mötte varje barn en psykolog (som kunde språket) och som gjorde en intervju med barnet. Det var ett lärorikt projekt i mötet med det litet äldre barnet som både fick visa hur det gick att arbeta i grupp men också få förmedla sina tankar i intervjusituationen. Ur resurssynpunkt förstod vi att en metod som denna var för omfattande vad gällde psykologresurser, men resultaten från studien gav kunskaper som kunde generaliseras. Projektet beskrevs i en metodrapport 1990.

Pilotprojekt om föräldrars psykiska hälsa efter förlossningen

Detta projekt blev starten på min forskningsutbildning. Med tio timmar i veckan gick jag igenom 3 års journaler på barnavårdscentralen för att spåra psykiska svårigheter hos föräldrar i samband med barnafödandet, både kvinnor och män. Vid sidan av hälsovårdens journaler fick jag tillåtelse att med hjälp av en praktikant gå igenom psykiatrins journaler för samma år för att spåra eventuell graviditet och barnafödande. 

Dessutom intervjuades personal vid bvc, kvinnokliniken och inom psykiatrin. Rapporten blev färdig 1989 och kunde användas vid ansökan till forskarutbildning vid Institutionen i psykologi i Lund, där jag blev antagen 1990. 8% av föräldrarna visade behov av speciella insatser vad gällde samspelet i familjen och detta i ett inte speciellt socialt belastat område. Brist på stöd från fadern, frånvarande fader och post partumdepression hos modern var tydliga markörer.

Spädbarnsenheter och samspelsbehandling

Alltmer kliniskt arbete inriktades på det tidiga samspelet och jag hade möjlighet att erbjuda vissa föräldrabarnterapier med särskilt utsatta föräldrapar på Birkahemmet, en spädbarnsinstitution i Göteborg som hörde till socialtjänsten men, genom vår samverkan i ett förebyggnde arbete, kunde vi psykologer erbjuda behandlingsinsatser till föräldrar och barn där. Andra kollegor försökte i slutet av 80-talet medvetandegöra politiker ute i stadsdelarna om behovet av resurser till utsatta spädbarnsfamiljer.

Privatmottagning med individuell psykoterapi

Parallellt med min anställning inom offentlig sektor växte mitt eget intresse för att fördjupa mitt arbete som psykoterapeut. 1985, när jag fått min legitimation som psykoterapeut steg II, gick vi 4 legitimerade psykoterapeuter och psykologer samman och startade Psykologmottagningen, Södra Vägen. Där arbetade jag med   patienter individuellt i 13 år och därefter, när vi lade ner den mottagningen, fortsatte jag med privatmottagning med handledning och psykoterapi, i anslutning till min bostad, fram till 2013.


1990-talet

Samhällsutvecklingen under 90-talet gjorde tydliga avtryck i psykologverksamheten. Nationellt tillsattes en grupp, Pappagruppen, som skulle finna strategier för att i större utsträckning engagera papporna och delta i föräldraundervisning. Slutrapporten kom 1995: Ds 1995:2.

FN:s barnkonventionen ratifierades av Sverige 1990 och som följd därav kom en barngrupp att knytas till riksdagen och ett statligt organ, Barnombudsmannen, inrättas. Det tidigare betänkandet om föräldrautbildning (1980/81) skulle ses över och en utredare fick i uppgift att lägga fram en utvecklingsplan som resulterade i Tidigt föräldrastöd (SOU 1997: 161). Begreppet utbildning togs bort och ersattes av stöd.

Samtidigt som fokus låg på barn och föräldrar växte två motkrafter fram med annan agenda.  Dels var det starka politiska vindar för ett individualistiskt perspektiv på vård och vårdbehov med ett vuxenperspektiv och strävan efter valfrihet som ledde till förändring av primärvården – husläkarreformen. Och dels, och inte minst, kom den ekonomiska krisen i början av 1990-talet att hota många tidigare satsningar på barn och barnfamiljer. Dessa samhällstrender kom att i viss mån styra psykologernas insatser.

Organisationsförändringar

Planering av mina forskningsstudier med 10 timmar per vecka och min yrkesroll som samordnare för mödra- och barnhälsovårdspsykologerna påverkades vid flera tillfällen under 1990-talet på grund av stora organisationsförändringar.

Mödra- barn- och skolhälsovård

I slutet av 1980-talet hade de centrala teamen för mödrahälsovård och barnhälsovård förts sam­man med skolhälsovårdens (nu elevhälsan) centrala team. Samarbetet mellan bvc och skolan hade flera beröringspunkter, bl.a. hur en generell 5,5-årsscreening skulle utformas med erfarenhet från den tidigare nämnda försöksverksamheten. Som enda psykolog skulle jag nu samarbeta med tre överläkare och tre samordnande sjuksköterskor/barnmorska och lyfta fram psykologiska kunskaper och synsätt och samtidigt fokusera psykologverksamheten och mitt eget utvecklingsarbete. Psykologerna i gruppen kom alltmer att organi-seras inom olika geografiska områden.

Förlossningsvården

90-talet med stora ekonomiska åtstramningar blev märkbart inom förlossningsvården som genomgick stora förändringar. Nu kom begreppet Tidig hemgång på tapeten bl.a. med influens från Ulla Waldenströms forskning. Det fanns inte längre utrymme för föräldragrupper eller s.k. ABC-klinik, där kvinnan födde i en närmast hemlik miljö. Den nyförlösta kvinnan med barn och partner föreslogs lämna förlossningskliniken inom 48 timmar. Psykologerna var inga påhejare av det här förslaget som innebar en fara för stress för kvinnan som kanske inte hann med att få igång amning och landa i sin Birgitta Wickberg förlossningsupplevelse, innan familjen skulle lämna       kliniken.

Parallellt med dessa förändringar inom förlossningsvården arbetade vi psykologer träget med att tillföra psykologisk kunskap till mödrahälsovården. Bl.a. skapade och jag ett psykologiskt basprogram för graviditeten och den första tiden efter förlossningen. Nu blev vi allt mer uppmärksamma på post partumdepression hos modern men också på psykiska problem hos de blivande och nyblivna fäderna.

Samhällsmedicinska enheten

I och med nästa stora organisationsförändring, några år in på 90-talet, skapades Samhällsmedicinska enheten som nu kom att omfatta mödra- barn- och skolhälsovården jämte vårdcentralernas centrala organisation. Det hälsofrämjande och förebyggande perspektivet fick stå tillbaka när husläkarna skulle ersätta den tidigare distriktsläkarorganisationen. T.ex gick planerna i stöpet på samverkan kring psykiska svårigheter hos föräldrar kring barnafödandet, som påbörjats med psykiatrin, och som också var tänkt att omfatta vårdcentralerna i de olika geografiska områdena.

Nu kom ett mer individualistiskt perspektiv på patientarbetet som inte stämde med en övergripande samverkan, som naturligtvis skulle skett i samförstånd med de kvinnor och män som det gällde. Samarbetet för mig som centralt placerad psykolog inom den nyetablerade Samhällsmedicinska enheten omfattade nu fem överläkare och tre samordnande sjuksköterskor tillika andra befattnings-havare med olika förväntningar på psykologmedverkan.


Utbildnings - och handledningsinsatser i början av 90-talet


Papparollen

Ute i landet, parallellt med den nationella pappagruppens arbete, skapades olika verksamheter vid mvc och bvc för att engagera pappor. I Göteborg var jag medan-svarig tillsammans med de centrala teamen för MHV och BHV att anordna ett studiedag om papparollen för ca 500 yrkesföreträdare i kommunen och inom sjukvården som arbetade med blivande och nyblivna föräldrar och småbarns-familjer. Vi engagerade forskare, kända för studier kring män som föräldrar. Utbildningen dokumenterades i skriften: Pappa.

FNs Barnkonvention

En lika stor satsning gjordes av de centrala teamen, nu även skolhälsovården, i samband med att Sverige ratifiserade FNs barnkonvention 1990. Också nu inbjöds ca 500 yrkesföreträdare. Denna studiedag dokumenterades likaså. I mitt slut-anförande, som finns i skriften, påpekade jag vikten av att bibehålla uppnådda resultat av utvecklingsarbete med barn och föräldrar, även vid stora omorganisationer och omflyttning av personal, genom dokumentation, handlingsplaner och någon utsedd ansvarig för utvecklingsarbetet för en hållbar utveckling.

Distriktsläkare

Det blev några katedralföreläsningar för alla distriktsläkare i Göteborg med bl.a. psykologiska aspekter på föräldraskap och barnfamiljer, om traumapsykologi och krishantering. Jag anlitades också vid fortbildning vid olika internatkurser. Jag anlitades också inom fortbildning för allmänläkare vid olika internatkurser om hur vi psykologer arbetade med gravida kvinnor och deras partners och med nyblivna föräldrar. Krispsykoterapeutiska insatser belystes också.

Här visade det sig, tidigt på 1990-talet, ett behov hos många distriktsläkare att få möjlighet att samarbeta med psykolog, medan det inte så självklart beaktades av ledningen. Psykologerna i mödra- barnhälsovårdsgruppen ute på fältet deltog i lokala utbildningssatsningar och samarbete med vårdcentralerna.

Folkhälsosekretariatet

Den största organisationsförändringen var när min tjänst 1994 handplockades till det nystartade Folkhälsosekretariatet, en kommunal satsning för övergripande folkhälsofrågor i nära samarbete med det nationella Folkhälsoinstitutet i Stockholm. Uppdraget att samordna mödra- och barnhälsovårdspsykologerna försvann och psykologerna på fältet kom att knytas till vårdcentralerna i olika delar av kommunen. Två psykologer kopplades till sekretarietet för att driva utvecklings­frågor,dels jag själv med min erfarenhet av hälsovård inom MHV och BHV och dels Birgitta Göransson, psykolog och psykoterapeut och sedermera kriminalvårdsdirektör och nationell verksamhetsutvecklare i kriminalvården.

Att på nytt utveckla psykologkompetensen och nu med ett bredare folkhälsoperspektiv var en utmaning. Det var framförallt inom 5 områden som jag satsade min tid och ansträngning under de 4 år som sekretariatet bestod: utbildning, handledning, fokusering på tidiga insatser för att främja psykisk hälsa, samordning av flyktingprojekt och metod- och forskningsinsatser.

Utbildning av personal

Flera internationella kongresser och konferenser som jag fått tillfälle att medverka vid refererades vid föreläsningar. Det handlade om den stora psykiatrikongressen i Madrid 1996. Två statements hade jag med mig från den kongressen: Psykiatrisk behandling får aldrig enbart bestå av psykofarmaka. Psykoterapi måste alltid erbjudas parallellt!

Det andra var skapandet av en internationell sektion: Women mental health, ett forskningsällskap som sedan dess ger ut tidskriften: Archives of women mental health – ett led i en feministisk utveckling av psykiatrin, beaktande varför kvinnor mår psykiskt dåligt, inte minst med fokusering på parförhållande och våld i nära relationer. I anslutning till denna kongress deltog jag i en konferens i Santiago del Compostela i epidemiologi och psykisk hälsa som gav kunskaper om förhållanden i olika länder och världsdelar.

En konferens i Liverpool handlade om ojämlikhet i hälsa med skildring av ett förändringsarbete utifrån begreppet empowerment: att organisera hälsovård och vårdinsatser utifrån människors formulerade behov. Kongressen i Edinburgh analyserade socioekonomiska faktorers påverkan på hälsan, inte minst den psykiska.

Den nordiska folkhälsokonferensen i Helsingfors gav skjuts åt nödvändigheten att komma vidare i det psykiskt förebyggande arbetet. Deltagandet vid dessa internationella konferenser kopplades till uppdraget dels att föreläsa och dels att författa en rapport kring innehållet i konferensen med analys av implementeringsmöjligheter inom folkhälsoarbetet på hemmaplan. 

Handledning

Information hade gått ut till primärvård och förskola/skola och socialtjänst om möjlighet att konsultera oss inom Folkhälsosekretariatet i våra olika professioner för egna utvecklings- och metodarbeten. Både psykologer, sjuksköterskor, barnmorskor m. fl. använde sig av denna möjlighet. Jag handledde barnmorskor i ett projekt med intervjuer av par just hemkomna efter förlossning. Jag handledde en samverkansgrupp i stadsdelen Älvsborg där socialtjänst, förskola och bvc ville komma vidare i arbetet med att finna och stödja barnfamiljer innan problemen blivit manifesta. Vid etablering av familjecentraler - samlokalisering av mvc, bvc, öppen förskola och företrädare för socialtjänsten - engagerades jag både som konsult vid uppstart av verksamheten och vid en av centralerna som handledare för personalen.

Ett annat speciellt handledaruppdrag ålades mig. Jag uppdrogs att samordna ett "bollplank" med professorerna i socialmedicin och allmänmedicin och med mig som psykolog, dit olika yrkesförträdare i kommunen kunde komma för att bolla svåra ställningstaganden och metodutvecklingsprojekt framför allt inom socialtjänsten.

Utvecklingsfrågor

Utvecklingsfrågor lyftes i samarbete med psykologgruppen inom mödra- och barnhälsovården var ett annat åtagande. Jag gjorde en skriftlig sammanställning och analys av psykologernas insatser med gravida och barnfamiljer: Det ofödda, det nyfödda och det växande barnet. I den fanns bl.a. statistiskt redovisat hur många gravida och barnfamiljer som psykologerna vid mvc och bvc träffade per år i Göteborgs kommun. En annan rapport var Spädbarn i Göteborg, en kartläggning av hur många spädbarn som var kända inom socialtjänsten. Syftet var att få till stånd ett politiskt engagemang kring behovet av spädbarnsenheter och möjligheter till samspelsbehandling tidigt i barnets liv.

Flyktingprojekt

Uppdraget som samordnare för ett stort flyktingprojekt i samband med Bosnienkriget inom Göteborgs hälso- och sjukvård gav många insikter. Min roll var att sammankalla ansvariga i den del av projektet som omfattade sjukvården: psykiatrin, barnpsykiatrin och primärvården, till regelbundna möten och utbildningsinsatser tillsammans med en projektledare för samtliga insatser inom kommunen. Inom projektet var jag också handledare tillsammans med kolleger i ett av projekten: gravida bosniska kvinnor och deras män. I detta arbete fick jag inblick i hur psykologrollen och psykologkompetensen kan tolkas utifrån olika kulturella perspektiv.

Vi mödra- barnhälsovårdspsykologer som arbetat med gravida kvinnor och deras partners sedan 1970-talet och mestadels upplevde ett samförstånd både med personal och föräldrar som sökte våra insatser, speciellt i kris, blev nu sedda med helt andra ögon. Vi erbjöd generöst våra tjänster i förhoppning om att kunna bidra med bearbetning av traumatiska upplevelser. Men de bosniska kvinnorna kom inte till våra erbjudna tider.

Kvinnorna var mycket avvisande när barnmorskan föreslog psykologkontakt. En bosnisk läkare som jag senare hade kontakt med förklarade att kvinnorna blev förolämpade när de föreslogs psykologkontakt. I deras hemland fanns psykologer endast på mentalsjukhusen och som forskare vid universiteten. Att förknippa psykolog med graviditet och barnafödande stämde inte.

Metodarbete och forskning

Denna erfarenhet blev till en av mina ansatser i upplägget av min forskning, ett kunskapsantropologiskt perspektiv, dvs en förståelse för hur, i det här fallet psykologrollen, uppfattas i olika kulturer, även inom subkulturer i vårt land.

Ett ihärdigt metodarbete med datainsamling påbörjades redan 1992 för de 4 studier som avhandlingen kom att omfatta. Tio timmar i veckan inom tjänsten var avsatt, då man från ledningshåll såg fördelar med detta utvecklingsarbete. Först var det resor till Lund för planering av avhandlingsarbetet och kurser och tentamina inom forskarutbildningen: statistik, metodstudier, bl. a. i kvalitativ metodik, och flera terminer i genusteori för Margot Bengtsson, av stor betydelse i min strävan att i lika mån fokusera faderns som moderns föräldraskap.

En teoribildning som kom att få stor betydelse för mitt tänkande i början av 1990-talet var Ulla M Holms avhandling i filosofi: Modrande och praxis: en feministfilosofisk undesökning som kom 1993, med författarens tolkning av intersubjektivitet i relationen mellan föräldern och det späda barnet utifrån begrepp som uppmärksamhet, omdöme och samspel på lika villkor. Hennes tankar förde mig vidare till olika feministiska tänkare och kliniker.

Jag inspirerades av flera kvinnliga forskare i psykologi inom The society for Reproductive and Infant psychology i Storbrittanien. Jag läste dessa feministiska psykologers studier och fick alltmer upp ögonen för nödvändigheten att ständigt ha ett genusperspektiv både inom psykologisk forskning och inom kliniskt arbete.

Den internationella kongressen i Chicago 1992 anordnad av WAIMH (World Association for Infant Mental Health) var en källa till inspiration både forskningsmässigt och kliniskt. Ett annat spår som kom att betyda mycket var den nordiska kongressen i Rejkjavik 1989 då jag gick en kurs i subliminal diagnostik med de perceptgenetiska testen, DMT och PORT, det senare med tre teman: anknytning, separation och oidipal problematik. Pofessor Alf Nilsson i Lund höll kursen och på mitt initiativ höll han därefter kursen i Göteborg för psykologerna inom MHV och BHV och andra intresserade.

Studierna i avhandlingen


Den första studien är en analys av föräldrars frågor, kvinnors och mäns, när de väntade sitt första barn. Jag presenterade studien vid en internationell PSOG-kongress i Basel (Psychosomatic Obstretics and Gynaecologi) 1995. Studien publicerades 1997.

Den andra studien handlade om kvinnors och mäns situation under första månaden efter förlossningen. Utgångspunkt var den tidiga hemgången från förlossningsklinik och glappet i tid innan barnhälsovården "tar över". Studien har ett föräldraperspektiv och ger kunskap om hur många föräldrar som mår så psykiskt dåligt att det kan inverka menligt på deras roll som omsorgspersoner för det nyfödda barnet. En semistrukturerad intervju med nyblivna föräldrar, kvinnor och män, genomfördes vid hembesök under ett års tid. Studien publicerades år 2000.

Den tredje studien krävde tid och kraft i uppläggningen. Den är en kartläggning av antal kvinnor och män som kommer akut till psykiatrin i samband med barna-födandet, en incidensstudie. Det krävdes ett långt förberedelsearbete för att få studien förankrad i läkarkåren som åtog sig att genomföra en strukturerad intervju under två tidsperioder med alla patienter som kom till psykiatrisk akutmottagning, för att utröna om kvinnan var gravid eller just fött barn och om mannen hade en gravid partner eller just fått barn.

Den fjärde studien pågick parallellt med de andra under 90-talet och är en analys utifrån anknytningsteori och affektteori av 12 korttidspsykoterapier med mig och, i ett ärende, en kollega som psykoterapeuter. 6 kvinnor och 6 män ingick i studien och testades med perceptgenetiska test.

Folkhälsosekretariatet läggs ner

Mot slutet av 90-talet kom nästa stora omorganisationssmäll. Fokhälsosekretariatet skulle läggas ner i den ekonomiska nerdragning som kommunen stod inför. Vid nyåret 1998 upphörde sekretariatet, jag närmade mig pensionering och framförde till de kommunföreträdare som skulle finna lämpliga arbetsinsatser till personalen, att jag ville fortsätta med forskningen utifrån det insamlade materialet.

Med kommunens goda minne fick jag en forskningstjänst på heltid under de 11/2 år som återstod fram till pensionering med tjänsterum på en av kommunens psykolog-enheter. Som gentjänst erbjöd jag handledning till psykologer med förskolan, skolan och socialtjänsten som uppdragsgivare. 1998 var också ett år när jag deltog vid den internationella kongressen i tillämpad psykologi i San Francisco, där jag kunde berätta om den svenska modellen med föräldrautbildning och föräldrastöd, och där jag stimulerades av ett ifrågasättande av hur forskare konstruerar sina frågor "över huvudet på den tillfrågade". Jag tog till mig dessa tankar och denna "jämställdhetsmodell" som inspirerade den fortsatta analysen av mina studier.

2000-talet till 2015


Avhandlingen och forskningsstudier

Mitt engagemang i dels genusteoretiska frågor och dels klinisk forskning om perinatala psykiska omständigheter breddades till att omfatta affektteori. Jag läste Silvan Tomkins och hade glädje av Alf Nilssons seminarier i affektteori. Ett annat område som inspirerade var diskussionen om mentalisering och "reflective function" både i ett utvecklings-perspektiv och inom klinisk verksamhet, paralleller till en jämställdhetsmodell.

“Reflective function” som ett metodiskt tillvägagångssätt i korttidspsykoterapier blev ett av huvudspåren i min fjärde studie vid sidan om anknytningsteorin i analyserandet av terapierna som också analyserades utifrån affekkteoretiska aspekter. Alf Nilsson gjorde blindtolkningar av det perceptgenetiska utfallet som i samtliga fall visade anknytningsbrister hos dessa kvinnor och män som reagerat med psykiska svårigheter i samband med barnafödande.

WAIMH-konferens 2002 om psykiska svårigheter i samband med barnafödande gjorde intryck bl.a. genom ett statement från en sydafrikansk forskare som kunde visa att det oavsett kultur, sociala förhållanden och klasstillhörighet finns tre problemområden kring barnafödandet att tampas med globalt i världen: post partumdepression, kvinnomisshandel och samspelssvårigheter mellan modern och barnet, ofta med rötter i brister i parförhållandet.

Min disputation ägde rum i Lund 2004. Sedan följde en dynamisk tid med "turnér" runt om i landet från Umeå till Skåne, vid Psykologidagarna, och vid en NFSU-konferens: nordisk förening för spädbarnsforskning, för att berätta om mitt avhandlingsarbete.

Psykoterapi och handledning

Fram till år 2013 arbetade jag dels med psykoterapi, individuellt med vuxna patienter och som handledare, både individuellt och med grupper, framför allt av psykologer vid mödra- och barnhälsovården från olika håll i landet, men också av psykoterapeuter i deras individuella arbete med patienter. Nu tillkom också hand-ledaruppdrag som krävde forskarutbildning. Det var handledning av uppsatser för terapikompetens steg 2.

Min utgångspunkt i mitt eget psykoterapiarbete har varit psykodynamisk teori och jag tog, som många kolleger med mig, illa vid mig av den snedvridna debatt som blev, även inom psykologkåren, med en närmast tävlingsinriktad debatt-ton om vad som skulle föredras, psykodynamisk psykoterapi eller KBT. Jag har aldrig förstått det svartvita och många gånger hätska debattklimat som härjat, utan att man alls analyserat när och varför den ena eller andra inriktningen passar bäst. Få försök har gjorts för att fördjupa analysen.

En kunnig psykoterapeut bör ju kunna veta när en metod är att föredra framför en annan. Det handlar både om patientens personlighet, problematic, målsättning och utrymme för det psykoterapeutiska arbetet. I handledning av mödra-barnhälsovårdspsykologer under 2000-talet såg jag en annan tydlig svängning i samhällsklimatet. Hälsofrämjande insatser fick stå tillbaka för en diagnoskultur som bredde ut sig. Även små barn som visade sig stökiga skulle utredas, mycket för att förskola och skola skulle få stödresurser, ett systemfel, kan jag tycka, när behovet av stöd till ett barn definieras utifrån diagnos.

Parallellt finns en samhällsutveckling som lyfter fram barnperspektivet och än viktigare barnets perspektiv, dvs inte enbart att vi vuxna beaktar barns behov – ett barnperspektiv – utan att vi samtalar med barnen själva och hör vad de har att säga om sin situation – barnets perspektiv.

Redaktör

Det pionjärskap som präglade psykologerna inom mödra- barnhälsovården och som förhoppningsvis bidragit till förändrade attityder både kring föräldraskap, barns behov och utveckling, samspelet mellan föräldrar och barn har beskrivits i jubileumsskriften till mödra- barnhälsovårdspsykologers förenings 40 årsjubileum 2013. Mitt uppdrag som redaktör har omfattat ett givande samarbete med 20 kolleger som författare i boken och med drygt 50 kolleger som besvarat en enkät. Det har blivit en levande och intresseväckande läsning om utvecklingen av psykologrollen inom den här sektorn: Psykologer för mödrahälsovård och barnhälsovård – Från pionjärskap till professionalitet. Boken gavs ut 2014.

Där trodde jag att jag satte punkt för min psykologinsats. Men så blev det inte. Engagemanget i psykologin får nu näring i ett livligt samarbete med pensionerade psykologer i hela landet i tidningen SeniorPsykologen.

Exempel på litteratur

(Rapporter från projekt och utvärdering har omnämnts i texten. Endast några exempel ges)

Kjellmer, I., Lundén, I-G. och Rydén, B. (1975). Barn och föräldrar. Semper.

Rydén, B (1981). 18-månadersbarn och deras föräldrar vid barnavårdscntralerna i Göteborg. Göteborg, Barn­hälsovårdskliniken, Östra sjukhuset, Psykologverksamheten och Göteborgs universitet, Pedagogiska institutionen.

Rydén, B. (1989). Kvinnan Barnet Mannen. Vad händer efter förlossningen? En studie över förhållanden Post Partum i disktrikt Söder. Göteborgs sjukvård. Distrikt Söder.

Rydén, B (1995). Om kvinnors hälsa. Rapport från "11:th International Congress of Psychosomatic Ob­stretics and Gynecology", Basel. Göteborg, Folhälsosekretariatets skriftserie 1995:19.

Rydén, B., Edström, G., Hägg, S. och Murro, B. (1997). Bosniska kvinnor och deras familjer.  Mödra­häl­sovårdens insatser för bosniska flyktingar 1994-1996. Utvärdering. Göteborgs sjukvård, Primärvården, Mödrahälsovårdens Bosnienprojekt. Folhälsosekretariatets skriftserie  1997:11.

Rydén, B. (2004). När kvinnor och män får barn – Ett psykologisk och könsspecifikt betraktande av psykisk  hälsa och ohälsa. Lunds universitet, Institutionen för psykologi. Akademsik avhandling.

Rydén, B. (red) (2014). Psykologer för mödrahälsovård och barnhälsovård. Från Pionjär­skap till Professionalitet 1973-2013. Yrkesföreningen Psykologer för mödrahälsovård och barnhälsovård.


Personregister

Allwood Inga
Andersson Kerstin
Antonsson Emma
Bengtsson Margot
Brazelthon Berry
Caplan Gerald
Curman Hans
Dahlström Edmund
Doron Giora
Dvoretsky Sigurd

Edström Gun
Elmgren John
Emde Robert
Fröbärj Gösta
Gottfarb Lillian
Guettler Klas
Göransson Birgitta
Holm Ingrid
Holm Ulla M
Härnqvist Kjell
Karlberg
Karlberg Petter
Kempe Henric
Kempe Ruthbr> Kernberg Otto
Killén Heap Kari
 
Kjellmer Ingemar
Lagercrantz Elisabeth,
Larsson Knut
Lilja Harriet
Lind John
Lindstam Ragna
Lundén Greta
Lundh Wendela
Lundqvist Gun-Marie
Magne Olof
Nilsson Alf
Nyberg Kerstin
Olofgörs Barbro
Olsson Gertud

Regnér Elis
Rydén Birgitta
Segelberg Ivar
Seitz Gudrun
Sjöström Ulla
Stukát Karl-Gustaf
Sundelin Claes
Sundström-Feigenberg Kajsa
Söderling Bertil
Waldenström Ulla

 

Förkortningar

 

BHV                    Barnhälsovården

BUP                     Barn- och Ungdomspsykiatri

BHV                    Barnhälsovården

BVC                    Barnavårdscentral

CAT                    Children Apperception Test

DMT                   Defense Mechanism Test

Ds                        Departementsserien

Fil. Kand.            Filosofie kandidat

MHV                   Mödrahälsovården

MVC                   Mödravårdscentral

PBU                     Psykiatriska Barn- och Ungdomsvården

PORT                  Perceptgenetiskt test

PSOG                  Psychosomatic Obstretics and Gyneacologi

TAT                     Thematic Apperception Test

P-uppsats           Uppsats inom PEG-utbildningen

PEG                     Psykologutbildning efter grundutbildning

SoS                      Socialstyrelsen

SOU                     Statens offentliga utredningar

WAIMH             World Association for Infant Mental Health

Skribent

Birgitta RydénBirgitta Rydén, leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi. Började 1960 som barnterapeut på Stefansgården och arbetade även med utredningar inom vuxenpsykiatrin. Blev 1971 den första psykologen, sedermera chefpsykolog inom mödra- och barnhälsovården i Göteborg. Disputerade 2004. Från 2015 redaktör för tidningen SeniorPsykologen.


Birgitta Rydén ger en tillbakablick över sin mångskiftande verksamhet som psykolog. Hon började som barnpsykoterapeut på Stefansgården i Göteborg 1960, var med om att bygga upp en barnpsykologisk enhet vid barnkliniken i Uddevalla och på konsultbasis ett “psykologiskt laboratorium" vid psykiatriska kliniken i Vänersborg med fokus på utredningar av vuxna.

Efter några år som frilansande psykolog kom hon 1971 som den första psykologen till mödra- och barnhälsovården i Göteborg och blev sedermera chefpsykolog där. Birgitta arbetade parallellt med privatmottagning som psykoterapeut och handledare från 1985 till 2013.

Hennes formella yrkeskarriär avslutades med disputation 2004. Avhandlingen har titeln  "När kvinnor och män får barn – ett psykologiskt och könsspecifikt betraktande av psykisk hälsa och ohälsa".
Från och med år 2015 är hon redaktör för tidningen SeniorPsykologen.