2016-11-03

"Se upp! Om det behövs: Dra i nödbromsen innan det är försent!"

RECENSION. Boken "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" av Peter Gøtzsche är en stridsskrift om psykotropiska preparat, och användbar - inte minst som uppslagsbok - även för psykologer. Men som läsare, tänk: "Se upp! Om det behövs: Dra i nödbromsen innan det är försent!" Det skriver Alf Nilsson, psykolog och professor emeritus i klinisk psykologi.

Vad har vi som psykologer, mer avgränsat kliniska psykologer för användning av Peter Gøtzsches bok Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse (Karneval, 2016)? Utan vidare som uppslagsbok för den empiriska forskning som finns om behandling med psykofarmaka eller psykotropiska preparat. I runda tal hänvisas till 600 studier inom området.

För flertalet studier är läkemedelsföretagen ansvariga. Till det kommer studier grundade hos sjukvårdsmyndigheter och den mer eller mindre ”fria” universitetsforskningen. ”Fria”? Allmänt känt är att läkemedelsföretagen är frikostiga med anslag till den universitetsgrundade psykiatriska forskningen om psykotropiska preparat. Alla har vi fått höra om att med skyldigheter står vi aldrig riktigt fria. Som ytterligare tillägg då också alla de studier som aldrig publicerats och gömts undan på grund av nollresultat.

Det är ingen enkel sak att genomskåda värdet av studierna om psykiatriska preparats antieffekt – prefixet ”anti” då som associerat med antibiotika och antiinflammatoriska läkemedel. Här några av problemen med sådana studier. Grunddesignen är jämförelse mellan behandlad grupp och kontroll/placebogrupp. Det granskade preparatet är då som insatt på en grupp psykiatriska patienter. Redan här hamnar vi i problem. Som det ser ut i dag inom psykiatrin, handlar det om insättning och utsättning av preparat och dosers storlek. Det man då alltid behöver fundera över är: om den obehandlade/placebogruppen stått på tidigare insatta psykotropiska preparat; om patienterna är i faser av avvänjning med alltid inte

Alf Nilsson

kända efter- och/eller abstinenseffekter; som i sin tur lätt kan betraktas som fortsatta symtom hos patienterna. För med insyn i psykiatrins värld vet vi väl att insättning och utsättning av preparat över kortare eller längre tid är legio. Så finns det alltid en etisk gräns: forskning med psykotropiska preparat på icke-kliniska personer är oförsvarbart. Enligt Gøtzsche har sådana studier ändå genomförts i ”läkemedelsindustrins regi.”

Citatet från Gøtzsche leder mig direkt mot hans språk- och stilgrepp i boken. Att han är rasande kan inte undgå någon läsare. Men raljerande grovkorninghet och generaliseringar som ”psykiaterkåren som kriminella silverryggar” väcker motstånd inom mig som läsare. Trots det är mitt råd till dig som klinisk psykolog att läsa vidare.

En sak att ta fasta på i boken är ursprunget till i stort sett alla psykotropiska preparat. Början är aldrig att försöka påverka specifika receptorer och/eller transmittor/signalsubstanser i hjärnan kopplade med specifika psykopatologiska tillstånd. För att ta ett av de grövsta exemplen: de första neuroleptiska preparaten grundade sig bland annatk med råttor som ”slutade fly undan elchocker i flyktexperiment.” Det är common sense inom den neurobiologiska forskningen: Ingen kartläggning finns av hur de drygt femtio signalsubstanser i CNS man hittills spårat samverkar med varandra – eller med gener och hormoner som de också samverkar med. Kontentan av detta är att psykotropiska preparat utan biverkningar är utom synhåll.

Apropå common sense. Inom psykologin råder common sense om den första anknytningens betydelse för barnets fortsatta utveckling. Med det är givet relationernas betydelse för spädbarnets omsorgstagande. Det betyder också att kommunikativt utbyte mellan spädbarn och omsorgspersoner är förgivettagande. Att medlet för kommunikation är de medfödda affekterna är, skam till sägandes, fortfarande inte helt anammat inom psykologin. Kan det ha att göra med det Gøtzsche benämner ”organiserad förnekelse” i vårt samhälle?

Om den första kommunikationen hade redan Charles Darwin insikt (affekter med hans benämning ”emotioner”): ”Rörelserna via emotionsuttrycken i ansiktet fungerar som medlet för den första kommunikationen mellan moder och spädbarn; hon ler uppmuntrande och leder med det spädbarnet in på rätt väg, eller rynkar bekymrad pannan.”

Läs stycket ovan som en övergång till det för mig mest drabbande i Gøtzsches bok: diagnostiserandet och bruket av psykotropiska preparat på barn. Jag har från början känt mig totalt främmande för att psykologin anammat diagnoser som ”adhd” och ”bipolär sjukdom” för barn. Och som är fallet för allt yngre barn i åldrarna med diagnosen adhd att de behandlas med amfetaminderivat (metylfenidat i form av Concerta eller Ritalin).

Mot bakgrund av psykologisk såväl som neurobiologisk forskning kan vi med emfas hävda: Ingen vet vad insatta psykotropiska preparat har för långsiktig påverkan på barnets utsträckta utveckling med framåt-, bakåt- och övergångar under ontogenesen. Att tillföra kraftfulla psykotropiska preparat, utan kunskap om hur barnets utveckling, ontogenes, påverkas, är världen över ett ytterst riskabelt experimenterande.

Presenterar Gøtzsche, professor i internmedicin, då något alternativ till den ”dödliga användningen” av psykotropiska preparat? I ett kort kapitel hänvisar han till psykologisk och psykoterapeutisk behandling: Det viktiga är en terapeut som är ”empatisk och har förmåga att upprätta en god relation med patienten, som gör det möjligt att tillsammans försöka förstå vilka problemen är, vad som orsakade dem och vilken den bästa vägen framåt kan vara.”

Visst, Gøtzsches bok är en stridsskrift. Som ett förslag för oss som psykologer att läsa den: ”Se upp! Om det behövs: Dra i nödbromsen innan det är försent!”