2016-10-18

Debatt:
”Det krävs ett paradigmskifte i lönefrågan”

DEBATT. Psykologförbundet, SACO och SKL bör gemensamt verka för att psykologers löner hamnar på samma nivå som läkares. Det skriver Njördur Viborg, psykolog, psykoterapeut och doktorand vid Lunds universitet. Han efterfrågar en större entusiasm hos den kommande Förbundsstyrelsen gällande lönefrågan liksom för en rad andra professionsfrågor.

Njördur Viborg

Psykologutbildningen är med sina fem år en av de längsta yrkesutbildningarna. Lägg därtill PTP och ofta specialist- och/eller psykoterapeututbildning, samt ibland handledarutbildning. Det finns sannolikt ingen yrkesgrupp på den svenska arbetsmarknaden som har så låga löner sett till den långa grundutbildningen och de oftast långa efterföljande vidareutbildningarna.

Det finns speciellt en yrkesgrupp som psykologer kan jämföra sig med akademiskt och yrkesmässigt: läkare. Utbildningarna är ungefär lika långa med oftast långa fortbildningar parallellt med klinisk tjänstgöring. Den stora löneskillnaden mellan läkare och psykologer är en av de största utmaningarna för Psykologförbundet och det får betraktas som ett mysterium varför vare sig Psykologförbundet eller SACO verkat för att lyfta upp psykologlönerna till samma nivå som för läkare.

Sveriges läkarförbund har rönt betydligt större framgångar i arbetet för sina medlemmars löneutveckling och rimligtvis har vi mycket att lära oss av läkarnas fackliga arbete. Det förefaller som att de varit bättre på att värna om deras särställning vad gäller vissa arbetsuppgifter och som därmed gjort tillgången på specialister begränsad och eftertraktad.

Psykologer däremot delar gärna med sig av färdigheter till andra yrkesgrupper, inklusive det som de utvecklar genom forskning och metodutveckling. Vi pratar då om psykoterapeutisk behandling på steg 1- och steg 2-nivå, men även på områden som organisationspsykologi, inklusive urval och rekrytering. Många med steg 1-nivå gör ett oerhört viktigt arbete och det är ett fungerande system så länge det regleras och kvalitetssäkras. Även behandlare med steg 2-kompetens, som inte är specialistläkare i psykiatri eller psykologer, är många gånger ytterst kompetenta terapeuter som gör ett fantastiskt arbete. Men man måste fråga sig varför det kan vara ett yrke i sig, när det är snubblande nära eller kanske exakt det samma som en psykolog gör.

Psykologer behöver värna mer om utövandet psykologisk behandling/psykoterapi samt testning/utredning som ett sätt att stärka psykologers ställning på arbetsmarknaden och därmed även gynna löneutvecklingen. Det finns många icke-psykologer som helt legitimt erbjuder psykologisk behandling. Det minskar behovet av psykologer och leder till ett minskat förhandlingsutrymme för psykologers löner. Läkarbristen, tillsammans med arbetet med att värna om specifika läkaruppgifter, har sannolikt gynnat deras löneutveckling.

Ett återkommande påstående i jämförelsen mellan psykologer och läkare är att läkare har en fem år längre utbildning än psykologer. Läkares femåriga specialistutbildning sker samtidigt med klinisk tjänstgöring, det vill säga den pågår inte på heltid. En psykoterapeututbildad psykolog har en tre år lång universitetsutbildning på halvtid. Har man dessutom en handledarutbildning så kan det röra sig om en fyra och ett halvt år lång universitetsutbildning på halvtid efter psykologutbildning och PTP, vilket med råge motsvarar en läkares specialistutbildning. Psykologers specialistutbildning som arrangeras av Psykologförbundet är bara tre år lång (oklart vad gäller studietakt) och motsvarar knappast psykoterapeututbildningen, som huvudsakligen ges vid universitetet, och än mindre kombinationen psykoterapeut- och handledarutbildning. Det måste betraktas som den mest gedigna specialistgången i psykologisk behandling. Även en treårig specialistutbildning får sägas vara relativt lång och till viss del motsvara läkares specialistutbildning, men kan behöva förlängas till fem år.

Läkare har många gånger ett mycket viktigt och avgörande ansvar, både inom renodlade somatiska verksamheter och inom psykiatrin. Samtidigt har psykologer ett avgörande ansvar inom psykiatrin avseende psykologisk bedömning och behandling, utredning och diagnostik. En mycket stor del av öppenvårdpsykiatrin, företagshälsovården och första linjens psykiatri inom primärvård handlar om psykologisk behandling och/eller utredningar/bedömningar utförda av psykologer, samt handledning av andra personalgrupper som utförs av psykologer. Hur kan dessa väsentliga delar av vårdutövande innebära ett mindre ansvar jämfört med läkarens? Det är olika typer av ansvar som bygger på vad olika professioner är satta att göra, och ska erkännas professionellt och lönemässigt.

En fråga som också varit aktuell är psykologers rätt att sjukskriva och förskriva vissa mediciner. För att det ska bli möjligt krävs en kvalificerad utbildning inom området. Frågan har ofta diskuterats på ett generellt plan och det är knappast någon enkel sak att åstadkomma utan att psykologutbildningen eller möjligen specialistutbildningen kompletteras med gedigna moment i medicin.
Specialistläkare i psykiatri som utbildar sig till psykoterapeuter gör det oftast vid statliga psykoterapeututbildningar som arrangeras av psykologiska institutioner där undervisningen leds av psykologer.

Varför skulle det då inte vara möjligt för psykologer, antingen under eller efter psykologutbildningen, att få undervisning i nödvändiga medicinska moment vid en medicinsk fakultet och legitimation för att förskriva viss psykofarmaka samt sjukskriva vissa patienter? Psykologer delar gärna med sig av sina kunskaper till andra professioner men ställer inga krav på att utvidga sitt eget professionella territorium.

Karolinska institutet har föregått med gott exempel genom att förlägga sin psykologutbildning vid en medicinsk fakultet. Det är där som psykologutbildningar hör hemma då en majoritet verkar inom en medicinsk kontext, liksom den mesta av klinisk psykologisk forskning rör sig inom en medicinsk kontext.

Att psykologutbildningar av tradition ges vid samhällsvetenskapliga fakulteter gör att psykologer alltjämt betraktas som gäster i den verksamhet de arbetat i sedan decennier, samtidigt som en mycket stor del av psykiatrin faktiskt handlar om psykologiskt arbete. Detta missgynnar psykologers ställning och löneutveckling. Även resonemanget om psykologers förskrivningsrätt eller rätt att sjukskriva gör det logiskt att psykologutbildningen ges vid medicinska fakulteter.

Förslag till åtgärder:

1. Psykologförbundet bör tillsammans med SACO och SKL utarbeta konkreta förslag på hur psykologers löner ska justeras i nivå med läkares löner på samtliga nivåer, och hur specialistpsykologens funktion ska utvecklas så att dess formella inplacering bättre motsvarar den centrala funktion specialistpsykologen har inom hälso- och sjukvården. Psykologers olika vidareutbildningar ska erkännas som motsvarande läkares specialisering, förutsatt att omfattning inklusive akademisk och klinisk nivå är i paritet med dessa.

2. Psykologförbundet bör verka för att psykologers specialistutbildning är verksamhetsförlagd precis som för läkare. Den bör vara femårig och godkännas av Socialstyrelsen, och inte arrangeras av Psykologförbundet. Det skulle ge ökad legitimitet till specialistpsykologer samt öka möjligheterna att motivera långt högre löner.

3. Psykologförbundet ska värna om att psykologisk behandling, psykoterapi, psykologisk utredningsmetodik, psykologisk konsultation inom skola och organisation samt psykoterapeutisk och neuropsykologisk handledning förvaltas av psykologer. I dag utbildas ett stort antal mer eller mindre hälso- och sjukvårdsinriktade grupper till att utöva grundläggande psykoterapi via så kallade steg 1-utbildningar, vilket knappast är gynnsamt för psykologkåren även om det möjligen är det för allmänheten. Men då är det rimligare att utöka möjligheterna att erhålla psykologisk behandling utförd av psykologer genom olika ersättningssystem och/eller verka för fler psykologtjänster inom vården. Den känsliga frågan om vilka yrkesgrupper som ska utbilda sig till psykoterapeuter bör problematiseras av Psykologförbundet. Varför ska andra professioner än specialistläkare i psykiatri och psykologer kunna utbilda sig till psykoterapeuter, det vill säga bli specialister på en form av psykologisk behandling?

4. Psykologförbundet ska undersöka möjligheter för psykologer att förskriva vissa läkemedel samt kunna sjukskriva.

Samtliga dessa förslag syftar till att stärka psykologers ställning på arbetsmarknaden och skulle på sikt leda till rimligare ersättningar. Flera av förslagen skulle också öka tillgången på kvalificerade psykologer och de tjänster som psykologer kan erbjuda vården, vilket i förlängningen gagnar de klienter/patienter som psykologer arbetar för.