2016-10-31

Anders Wahlberg mot väggen
Vill bli vald för vad han gjort

KONGRESS 2016. Förbundsordförande Anders Wahlberg är till kongressen 2016 nominerad för ytterligare tre år. Sett i backspegeln har det varit ett ordförandeskap som inneburit både framgångar och misslyckanden för förbundet.
– Förra gången valdes jag för den jag var, nu ska jag väljas för det jag åstadkommit, säger Anders Wahlberg.

Anders Wahlberg tycker att han har åstadkommit tillräckligt för att bli omvald.
Foto: Ulrica Zwenger

Det blev minst lika ”omtumlande, roligt och inspirerande” som han förutspådde ordförandeskapet för Psykologförbundet då han gav sin första intervju för Psykologtidningen efter valet 2013, uppger Anders Wahlberg i dag då bara en kort tid återstår till en ny kongress. Ambitionen att under ordförandeskapet träffa minst en psykologförening per vecka har han dock inte klarat.

– Men åtminstone en ny psykologgrupp per vecka har det blivit, säger han.

Efter kongressen 2013 uppgav den nytillträdda styrelsen att de viktigaste frågorna de kommande åren var att öka psykologins och psykologernas status i samhället, liksom psykologernas ansvar och befogenheter.

Tycker du att psykologernas status har ökat, Anders Wahlberg, då en specialistutbildad psykolog inom landstinget fortfarande tjänar nästan 20 000 kronor mindre i månaden jämfört med en specialistutbildad läkare, och löneklyftan mellan en landstingsanställd psykolog med chefsbefattning och en motsvarande läkare är ännu större?

– Jag kan ju inte säga att förbundsstyrelsen arbetat tillräckligt mycket och framgångsrikt med lönefrågan eftersom det fortfarande ser ut som det gör. Samtidigt menar jag att psykologernas löneutveckling generellt sett har varit bra de senaste åren, men vi startade från en låg nivå.

– Vi har inte hittat motsvarande verktyg som gör läkare oumbärliga för många arbetsgivare, så som rätten att sjukskriva, förskriva läkemedel etc. Om vi vänder blicken mot Norge, där psykologer inom hälso- och sjukvård har andra befogenheter, ledningsansvar och status än i Sverige, så har deras löner påverkats i motsvarande grad.

Men varför ser vi inte en liknande utveckling i Sverige?

– Vi ser en sådan utveckling bland annat genom att vi på olika sätt allt tydligare markerar vår kompetens. Psykiatriprojektet är i det avseendet även en ”lönefråga”, liksom Psykologiguiden. Det handlar om en helhet för att stärka psykologens position, villkor och löneutveckling. Strejk är exempelvis inget bra verktyg för det. Ser vi 30 år tillbaka i tiden så har vi lyckats åstadkomma mycket både löne- och statusmässigt. För så sent som för tio år sedan fanns det nästan inga psykologer inom primärvården, nu har 52 procent av vårdcentralerna tillgång till psykolog. Det är ett bra exempel på en ny arena där psykologer efterfrågas i allt högre utsträckning.

Men är inte det mer en effekt av den stigande kurvan för psykisk ohälsa i samhället, ett ökat behov av psykologisk hjälp, än ett resultat av framgångsrikt förbundsarbete?

– Visst har hela vår yrkesår fått stor draghjälp av den ökande psykiska ohälsan. Men gå tillbaka till omkring år 2000, med den då utbredda förekomsten av utbrändhet. Då var det svårt att komma i kontakt med en psykolog. Elevhälsan är ett annat bra exempel, där vi även fått till en lagstiftning om tillgång till psykolog.

En viktig förbundsfråga har även varit ett utökat titelskydd och frågan om ensamrätt till yrket, det vill säga arbetet mot kvacksalveri där ovetenskapliga metoder saluförs som psykologisk behandling och titeln ”psykolog” används utanför hälso- och sjukvården. Frågan har lyfts i debatter under Almedalsveckan och annat opinionsarbete, liksom i uttömmande remissvar som det på behörighetsutredningen Kompetens och ansvar. Men varför händer det inget?

– Ibland får en fråga inget genomslag förrän ett ”fönster öppnas”, som att det tillsätts en minister som brinner för frågan eller att kanske ett statligt verk som verkligen vill prioritera den. Det har helt enkelt inte funnits någon politisk grogrund för att driva den frågan hårdare och vi har därför inte gjort något särskilda uppvaktningar kring den. Med de förhållandevis små resurser vi har så måste vi prioritera, och eftersom den frågan inte varit politisk gångbar har den inte prioriterats.

– Samtidigt är jag inte säker på att den frågan påverkar psykologernas status särskilt mycket. Vi ser att specifikt psykologer efterfrågas allt mer av primärvården, skolan etc. och den speciella kompetens som psykologerna har synliggörs allt oftare. Det har inte minst psykologerna själva bidragit till genom att i stor utsträckning synas i bland annat media.

En annan sedan många år debatterad fråga är evidensbaserad psykologisk praktik. Vid kongressen 2013 enades man äntligen om skrivningarna i ett dokument som skulle borga för att bland annat bedömning och behandling i den kliniska psykologiska verksamheten vilade på bästa evidens.

Vad har beslutet om policyprogrammet Evidensbaserad psykologisk praktik betytt i den kliniska vardagen?

– Det borde ha gjorts mer för att föra ut det, för att göra det till ett levande dokument. Även om jag inte kan säga säkert i vilken utsträckning det används ute i verksamheten så finns en känsla av att det har glömts bort i byrålådan. Men diskussionerna som ledde fram till dokumentet, både under kongresser och rådskonferenser, har varit viktiga för att lyfta frågan.

– Att föra fram evidensbaserad psykologisk praktik finns med som en del av målen för nästa kongressperiod och ska bland annat ingå under Psykologidagarna. Vi kan göra mer för att konkret visa vad evidensbaserad psykologisk praktik innebär vid olika tillämpningar, exempelvis inom skolan.

Kongressen 2013 fick tidigt en ordentlig skjuts i positiv riktning när den nationella psykiatrisamordnaren Anders Printz berättade att Socialstyrelsen fått i uppdrag att utreda behovet av kompetensmål för psykologer inom psykiatrin. Nu skulle staten kanske ta ett ansvar för att stärka psykologernas position inom psykiatrin, kanske rent av i förlängningen ta ett ansvar för psykologernas vidareutbildning. Ett första steg mot en statlig finansiering och sanktionering av specialistutbildningen – en sedan länge uttalad målsättning från förbundet.

Utredningen ledde till förslag om en ny utredning. Vad känner du för det?

– Det är helt klart ett misslyckande, vi hade hoppats på mycket mer. Men vi förstår samtidigt betydelsen av en ny utredning om kompetensbehovet och förstärkningar inom psykiatrin. Vi kan bara stöta på och har ju ingen möjlighet att på annat sätt påverka regeringens prioriteringar.

– Men sedan förra kongressen har vi haft bra samtal med den nya nationella samordnaren för psykisk hälsa, Kerstin Evelius, och hon är inbjuden som gäst till årets kongress. Jag uppfattar att vi fått positiva signaler om att något ska hända i frågan.

Psykologförbundet anser att en statlig finansiering och sanktionering av specialistutbildningen är ett övergripande mål. Samtidigt har förbundsstyrelsen under er mandatperiod valt ett strategiskt grepp som innebär en tydligare koppling mellan villkorsfrågor och specialistfrågor, mellan det fackliga och det professionella, och som utåt kan uppfattas som att även specialistutbildningen får en ännu starkare förankring till Psykologförbundet och dess fackliga uppdrag. Varför?

– Vi tror att den utvecklingen är en framgångsväg för att inte minst påverka löneutveckling och antalet tjänster för specialistpsykologer. När det handlar specifikt om specialistutbildningen har vi ju sedan förra kongressen öppnat möjligheten för även icke medlemmar att genomgå den, och vi har nu dessutom tre universitet som erbjuder specialistutbildning för psykologer.

– Visst skulle specialistutbildningen få en större tyngd om landsting eller staten drev den. Men som det ser ut i dag så skulle vi överhuvudtaget inte ha någon specialistutbildning för psykologer om inte förbundet drev den. För oss finns det dessutom dubbla avsikter med utbildningen: att förbättra kompetensnivån bland psykologer men också att stärka psykologernas position i samhället.

Den 18-20 november är det åter förbundskongress. Vid förra kongressen 2013 lade dåvarande förbundsstyrelsen ett förslag till ny organisation, den återremitterades och nu återkommer FS med ett nytt förslag.

Vad får dig att tro att ert förslag till ny organisation ska gå igenom denna gång?

– Den förra propositionen om ny förbundsorganisation kom uppifrån och ner, med en dålig förankring bland medlemmarna. Nu har vi dels haft en extern utredare som arbetat med förslaget, dels diskuterat organisationsförslaget vid två rådskonferenser. Förankringsarbetet har varit mycket bättre.

Är det någon fråga du känner dig särskilt bekymrad för inför kongressen?

– I viss mån kanske organisationsförslaget och jag har en beredskap för att det kan bli mycket diskussioner kring det. Men det är viktigt att vi hittar former för att skapa ett större engagemang bland våra medlemmar och förutsättningarna ökar om förslaget antas.

Och din egen roll då? Blir du omvald till ordförande?

– Jag kan säga så här: Varje möte som jag bokar just nu gör jag med reservation för att jag inte säkert vet vad jag gör efter november. Jag skulle naturligtvis känna en stor besvikelse om jag inte blev omvald, att inte få fortsätta att använda de nätverk och relationer som jag byggt upp för förbundets bästa.