Sekretess

När du arbetar som psykolog inom hälso- och sjukvårdens område omfattas du av bestämmelserna om tystnadsplikt och sekretess. Sekretess innebär förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen, skriftligen eller på annat sätt. Det innebär att alla uppgifter som rör patientens personliga förhållanden, exempelvis sjukdom eller behandling, skyddas av sekretess och får som regel bara lämnas ut till andra än de som vårdar patienten om patienten har lämnat sitt samtycke.

Tystnadsplikt och sekretess i vården regleras i två olika lagar beroende på om verksamheten är allmän eller enskild.
För allmän verksamhet gäller Offentlighets- och sekretesslagen, (OSL).  För enskild verksamhet gäller 6 kap. 12 - 16 §§ i Patientsäkerhetslagen (PSL).

Enligt huvudregeln gäller sekretess för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denna lider men.

Detta är en stark sekretess och mot bakgrund av den mycket integritetskänsliga information som hälso- och sjukvården hanterar, är det mycket ovanligt att uppgifter kan lämnas ut efter en sk menprövning (dvs din egen bedömning av patientens eventuella obehag). Det förutsätter istället normalt att man ska fråga patienten om denne samtycker till att uppgifter lämnas ut. Ett sådant samtycke behöver inte ske i någon särskild form, ett muntligt samtycke räcker. Samtycket ska alltid dokumenteras i patientjournalen.

Patienten har normalt rätt att själv ta del av sin egen information och sin egen journal. Det är endast i undantagssituationer man kan begränsa patientens rätt att ta del av journalen (25 kap. 6 och 7 §§ OSL och 6 kap. 12 § PSL).

Vilka uppgifter får personalen ta del av  (Inre sekretess)

När man behöver utbyta information om patienter/elever/klienter med sina kollegor är det reglerna om inre sekretess som gäller eftersom det då formellt sett inte är fråga om något utlämnande av uppgifter när dessa fortfarande hanteras inom den egna organisationen/myndigheten. Av grundläggande betydelse för all hantering av patientuppgifter är 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Enligt dessa bestämmelser ska hälso- och sjukvården bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, och så långt det är möjligt utföras och genomföras i samråd med patienten. Därför bör man naturligtvis vara restriktiv när det gäller att dela känslig information.
 
Bestämmelsen i 4 kap. 1 § Patientdatalagen om inre sekretess innebär att den som arbetar hos en vårdgivare bara får ta del av patientuppgifter om han eller hon deltar i vården av patienten, eller av något annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete. Bestämmelsen om inre sekretess uttrycker ett personligt ansvar för den som arbetar hos en vårdgivare. Den bestämmelsen kompletteras av de övriga bestämmelserna i kapitlet som beskriver vårdgivarens ansvar för att den inre sekretessen upprätthålls i verksamheten.

T ex genom att vårdgivaren  ansvarar för att ha en informationssäkerhetspolicy, och för att tilldela behörighet för elektronisk åtkomst till patientuppgifter på ett sådant sätt att personalen inte har mer behörighet än vad de behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Dessutom har vårdgivaren ansvar för att åtkomst till patientuppgifter dokumenteras (loggas) och kan kontrolleras.

Om man läser en datajournal olovligen, det vill säga utan att behöva tillgång till uppgifterna för att kunna utföra sina arbetsuppgifter, kan man bli åtalad och dömd för dataintrång (Brottsbalken 4 kap. 9).

Sekretessbrytande bestämmelser

Tystnadsplikten kan brytas om patienten samtycker till det. Men den kan också brytas i de fall när det föreligger en anmälnings- och rapporteringsskyldighet. Dessa situationer är reglerade i lagstiftningen.
Några exempel på sådana anmälnings- och uppgiftsskyldigheter som kan vara aktuella är:
•    Barn som far illa. Om man får kännedom om, eller misstänker att ett barn far illa, måste man som psykolog anmäla det till socialnämnden, se 14 kap 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Man är som psykolog också skyldig att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av stöd och skydd.

•    Vissa pågående brott. Alla medborgare har en lagreglerad skyldighet att avslöja/anmäla vissa allvarliga brott som är ”å färde” det vill säga pågående brott (Brottsbalken 23 kap. 6 §). Bestämmelsen avser endast de grövsta brotten som exempel mord, dråp, grov misshandel, rån och högförräderi. Om brottet redan har fullbordats har man inte längre någon skyldighet att avslöja det.

•    Vittnesplikt. Trots att psykologer omfattas av ett sk frågeförbud, dvs enligt 36 kap. 5 § Rättegångsbalken inte får vittna om uppgifter som de anförtrotts i sin yrkesutövning, har de trots allt skyldighet att vittna i vissa brottmål.
Det gäller om det är fråga om ett brottmål där minimistraffet/det lindrigaste straffet är ett års fängelse eller om det handlar om försök till brott där det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.
Detsamma gäller om brottet riktas mot någon som inte fyllt arton år och brottet avser något av de brott som uppräknas i 3, 4 och 6 kap. Brottsbalken.

När det gäller misstanke om brott som är så allvarligt att det ger minst ett års fängelse har en psykolog rätt att bryta mot tystnadsplikten genom att göra en polisanmälan om brottet. Vid utredning av sådana brott är psykologen också skyldig att svara på frågor från såväl polis- som åklagarmyndigheterna.

Exempel på sådana brott är mord, dråp, våldtäkt och grov misshandel. För brott som riktats mot barn gäller det alla brott mot liv och hälsa i 3, 4 och 6 kap. Brottsbalken. Observera att det rör sig om en rätt att polisanmäla, inte någon skyldighet.

Frågeförbudet gäller dock inte i LVU-mål. I dessa mål är psykologer alltså skyldig att vittna. Det följer av 3 punkten i RB 36 kap 5 §:
I den punkten bryts frågeförbudet för den som har anmälningsplikt angående barn som far illa i vissa typer av mål – nämligen mål om besöksförbud enligt 5 kap. 2 § eller 6 kap. 6, 13 eller 14 § SoL eller enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.Sålunda blir alltså i nämnda måltyper psykologer, vare sig de arbetar i allmän eller privat verksamhet, skyldiga att vittna om sådant som de är skyldiga att lämna uppgifter om till ansvarig socialnämnd.

Om man misstänker att någon är på väg att begå rattfylleri, så hindrar inte Offentlighets- och sekretesslagen att man anmäler misstanke om detta till polismyndigheten (se 10 kap. 19 § OSL).